L8

Helgen närmar sig när det ska sättas ljus på graven och vi ska komma ihåg de som inte längre finns med oss i jordelivet. En helg som jag egentligen uppskattar då den får oss att tänka på saknad, sorg och död. En stilla tid att få minnas de personer vi saknar, men fortfarande känner varmt för. Ämnen som vanligtvis inte får så mycket plats i den dagliga diskussionen. Men ämnen som jag tycker är ganska svåra.

Det kanske är därför som de inte så ofta får ta plats dvs utrymmet finns, men att diskussionen är svår och tung och inte lämpar sig för vardagssnack.

Det jag själv har svårast för är sorg, kanske inte främst min egen utan att bemöta andras. Förut var det största problemet att jag hade svårt att sätta mig in i vad den i sorg gick igenom och vad som kunde förväntas av mig genontemot den som var i sorg. Men nu är det mer för att jag känner att ingenting egentligen räcker till i stunder av stor sorg. Jag vet att det jag säger inte behöver räcka till, det räcker med att beklaga och att finnas som ett aktivt lyssnande öra. Utan det är nog för att jag vet hur ont sorg kan göra och att jag som medmänniska gärna skulle vilja göra att det onda inte gjorde riktigt lika ont. Även om det inte direkt går.

Någonstans hörde jag att sorg är ett sätt för kroppen att fylla det tomrum som blir när någon kär går bort och att desto mer de betytt för oss, desto större är hålet och saknaden. På något sätt har det givit mig lite tröst i mitt eget sorgearbete. Att då det gör som ondast veta att det är för att jag tyckt så mycket om dem.  För ont gör det.

Att sorgen det är just sorgen som är svårast för mig kan också bero på att jag har haft och har fortfarande svårt att bearbeta min egen. En nära vän skickade några rader om sorg till mig när min pappa gick bort där ett av styckena beskrev sorgen som vågor. Att de i början är ett stormigt hav men att de allt eftersom kommer mer sällan och inte lika stormiga. Jag har fortfarande svårt att förutse stormbyarna och ännu svårare att tackla dem. Stunderna kan komma vid tillfällen då jag är trött och sliten, eller när jag ser en filmscen eller något jag hör på radio. Triggerpunkterna kan vara både rätt på och långsökta. Ibland går det fort över, jag känner att känslorna svallar upp men de försvinner lika fort igen. Men ibland är de mer överväldigande och jag kan inte hävda mig. Gråten måste ut och det är nu.

Till helgen ska jag tända ett ljus och minnas. Jag tänker känna in sorgen och tänka att den finns där för att jag har ett stort hål som inte längre är fyllt.