L8

Varför gör jag så...
När jag gjorde illa mig i förra veckan fick det mig att reflektera något över hur jag hanterade situationen. Det är som att det blir för mycket och min slutreaktion är att jag är glad. Jag biter ihop, säger att det är okej och ger ett leende till betraktarna runt om kring mig. Varför gör jag så? Innanför skalet gråter och skriker jag och vill att det inte ska göra ont mer, vill att det ska bli bra igen. Är det för att jag måste visa mig tuff? En som klarar allt med en klackspark? Varför ska det vara så svårt att gråta när det gör ont framför folk? Är det att en för privat sak, att gråta? 
 
Jag har stött på det här fenomenet hos mig själv förut då jag gjort mig ordentligt illa. När jag krockade med bilen till exempel så fick jag en ordentlig stukning av foten och det gjorde förskräckligt ont. I ambulansen mot sjukhuset fick jag en filt över mig för att jag inte skulle frysa och jag vet att det gjorde så ont när de lade filten över foten. Men inte sa jag till så att de lyfte på filten, nej jag bet ihop och hoppades att det skulle göra mindre ont om en stund. 
 
Måste man (jag) vara så stark hela tiden. Det är som en ingående reflex att låtsas som att allt är bra. Jag börjar nästan fundera på om det har med mina vanligaste drömmar att göra. När jag sover om natten drömer jag under majoriteten av gångerna att jag är en superhjälte. Jag kanske försöker intala mig om att jag är odödlig precis som i mina drömmar? Jag försöker att inte vara så positiv utan försöka säga som det är, det får göra ont. Men ibland vill det där glada humöret bara ta över. 
                            
Känsliga läsare varnas: Det är inte bara huvudet som har det svårt
Det kändes lite som ett bottennapp nu i helgen. Senaste tiden har jag känt mig lite nedstämd och haft lite oro inför framtiden. Det är inget som är bestämt och allt svävar i luften, men livet har ändå känts gansk okej med alla fina människor runt om kring mig. 
Men i helgen var det inte bara huvudet som skulle få det tungt utan även kroppen. På fredagn var det våravslutning med jobbet och för en gångs skull kunde jag vara med. Med buss tog vi oss till kanten av Mälaren och fick under några timmar testa på både det ena och det tredje som klättring, kanot, tennis, fotboll, kubb, rebusvandringar. Men jag hade anmält mig till höghöjdsbanan. Det är en bana som går mellan träden och du ska genom stegar, rep och andra klutigheter ta dig från ena änden på banan till den andra. Det var en riktig utmaning, men samtidigt väldigt skoj. Jag fick många positiva kommentarer om att jag var duktig, det var till och med en mamma som var ute och gick med sin barnvagn som var tvungen att stanna och säga några ord till mig. Vet inte om det kan bero på att jag är ganska mycket starkare än vad jag ser ut att vara?
När jag i alla fall tagit mig hela banan var det dags för belöning. Linbana ner till fast mark. Men till detta hade Mr Olyckan bestämt att avlägga en visit. I min färd ner fastnar jag med foten i ett snöre som hinner vira sig runt foten och rycka till innan jag till slut kommer ner till backen. 
                      
En blå och bränskadad fot blev det, men som tur var ingen stukning eller något brutet. Rengöring, is och ett bandage blev det tillslut innan jag fick åka hem.  
Till helgen var det därefter färd till Dalarna och jag fick gott sätta upp foten på instumentbrädan och knarka värktabletter. 
Väl hemma var det lite utomhurarbete som väntade på lördagen. Foten kändes mycket bättre så jag tänkte göra ett försök och hjälpa till lite grand. Det var en solig dag och självklart åkte tröjan av. Men solen var ganska stark, i alla fall för en liten rödtott som jag.
          
Jag brukar inte tycka synd om mig själv, men med en bränd rygg och en skadad fot så kände jag mig faktiskt lite vissen. 
Du fattas mig.

Så kom dagen som jag inte ens vågat tänka på. Den hemska dagen då min stora idol, disksusions partner och inspirationskälla inte längre skulle finnas nära längre. Du var den som fick allt att se så lätt ut. Du var den som kunde fixa det mesta. Du var handfast och världens bästa vän. Du fanns där med uppmuntran och stöd. Du fanns alltid där.

 

Den 9 maj slog min morfars hjärta sitt sista slag.

 

Min morfar var den bästa och jag har många fina och roliga historier att komma ihåg honom med. 

Min standard historia är då morfar brukar bjuda mig på pizza på kvarterskrogen då jag kommer på besök. När vi kommer innanför dörren kommer det ett glatt hojtande från killen bakom disken.

”Tjena mannen! Hur e läget? Ska det vá det vanliga, Hawaii utan tomatsås? ”

Blir lika fnissig var gång jag tänker på det.

              

Morfar och jag har haft många vilda diskussioner om både det ena och det tredje. Jag ville sällan hålla med och morfar vägrade ge vika. Vi var med andra ord ganska envisa båda två. Många gånger slutade det med att mormor kom inrusande och sa till oss att vi skulle sluta och prata om något annat. Morfar och jag tittade på varandra i samförstånd, sa till mormor att det inte var någon elak diskussion och sedan bytte vi ämne.

Min morfar var väldigt duktig på korsord och det var något som han ängnade sig ganska flitigt åt. Det var ”hjärngympa” för att hålla de grå igång. Men bara det bästa var gott nog, de korsorden som var för lätta brukade han kalla för fyll-er-i-korsord. Nu under senare tid fick jag dessutom den stora äran att via mitt internät på telefonen hjälpa honom att hitta svar på en del luckor.  Han kunde ibland ställa ledande frågor så att jag mellan raderna kunde läsa att han ville att jag skulle slå på telefonen.

Eftersom båda mina föräldrar under min barndom var tvungna att se efter korna under mesta delen av eftermiddagen, var mormor och morfar ofta på besök och höll mig sällskap. Morfar hade inrättat en snickarbod i husets garage där han kunde snickra och fixa. Jag var där och hjälpte till eller byggde egna projekt. Speciellt under en höst har morfar berättat att det var extra klurigt, eftersom han skulle i hemlighet snickra ihop två docksängar som jag skulle få i julklapp. Men varje gång han hörde att jag var påväg ner till källaren var han tvungen att gömma undan det och börja med något annat.  Tillslut blev det klart och jag fick två otroligt fina docksängar i paket under granen, en som stod still och en som gick att gunga båda målade i grönt prydda med en blomranka.

I mitt hem finns många saker som jag fått av min morfar, del är sådant som han köpt men också en hel del saker som han gjort. Speciellt tycker jag om de två ljusstakarna i form av dalkarar som morfar har märkt 1935 och den massiva 7-armade ljusstaken som står i fönstret.


 

Jag kommer att sakna dig morfar, väldigt mycket. Jag uppskattar verkligen allt som du delat med dig och det du lärt mig. Du har varit och är min förebild i många avseenden och jag är verkligen lycklig över att jag haft dig vid min sida. Min moster brukar ofta säga att du tyckte väldigt bra om mig, och det har gjort att jag känt mig väldigt stolt och känts som ett tecken på jag gjort något bra.

Tack, min kära morfar för allt som du gjort för mig. Jag är verkligen lyckligt lottad som haft dig vid min sida, jag kommer sakna dig.