L8

Formbesked
 
Hörre ni, det händer ju faktiskt en hel del bra saker också just nu! De stora stenarna kring pappa har jag kunnat bocka av förra veckan, så nu har äntligen huvudet kunnat få lite annat att tänka på. Träningen är i full gång inför swimrunn-racet i slutet av sommaren och i förra veckan fick jag tillfälle att testa om jag kommit någon vart. Visst har jag inte kunnat lägga så mycket tid som kanske behövs, men jag försöker ta chansen när tillfälle ges. Jag var således nu anmäld till tjejruset, ett lopp på 5km i Falun. Inget långlopp, men jag ser det som ett tillfälle att pressa mig själv att spring lite fortare än vad jag annars gör. 
 
Vädret var bra och jag kände mig väldigt taggad. Benen kändes okej och det var bara att löpa på. Jag tog rygg på en kvinna som sprang i ett väldigt bra tempo, lite fortare än vad jag själv brukar hålla. Sen var det bara att hålla i. Tiden stannade på 25 min plus några sekunder. Wow! Så fort har jag aldrig sprungit! Jag vet att tiden måste ner ytterligare innan sommaren är slut, men för nu är jag nöjd.
 
 
Det som återstår att jobba med i sommar är backintervallet och mina hjärnspöken. Jag mäsker att jag orkar mycket mer än vad huvudet tycker. De är allt som oftast inställd på ett lugn och vilsamt tempo, ett sådant där jag kan prata samtidigt som jag joggar fram. Men för att komma dit jag vill måste det bli upp till kamp. Hittills har jag lagt upp träningen med en blandning av korta och långa sträckor med inslag av intervaller. På de kortare sträckorna försöker jag hålla ett högre tempo och tänka på tekniken. Men attans vad lätt det är att glida tillbaka i det vanliga lunket! Jag och mina hjärnspöken har mycket att göra upp om, för jag ska bli bättre på det här.
 
 
 
Förargad.

Jag vill bara att allt ska vara över.

Senaste dagarna som passerat har jag gjort en kraftansträngning och uträttat en hel del kring efterlåtenskapen efter pappa. Mycket har trillat på plats och jag har börjat få bättre och bättre koll på deklaration, bokföring, skogsbruksplan m.m. Det känns fortfarande väldigt övermäktigt från och till men det börjar också kännas spännande med allt nytt.

Ett orosmoln som hängt över mig då jag har börjat ta mig an det hela är om pengarna på bankkontot kommer räcka till de stora posterna som ska betalas ut dvs skatt på försäljning av skogsfastighet, utbetalning av testamenterade pengar m.m. eller om jag kommer att behöva dra igång försäljning av maskiner eller annat. Det har även känts väldigt osäkert eftersom pengarna även ska räcka till att täcka de löpande kostnaderna. Eftersom jag kommer att ärva gården har jag känt en väldigt stor oro över hur jag ska kunna ha kvar gården när pengarna bara rinner mellan fingrarna.

Jag förstår mer och mer också varför det ofta blir bråk efter att en anhörig går bort. För mig är det många känslor som bubblat upp och jag kan tycka att fördelningen av arvet känns fel i vissa avseenden, speciellt då det ibland känts som att jag sats i en obekväm sits pga av det. Men det är pappas vilja så det är inget jag kan göra något åt. Men jag har verkligen fått känna på frustrationen när jag tycker att det blir fel och det finns ingen möjlighet i världen att fråga pappa om varför han gjorde som han gjorde.

Jag är inte särskilt förtjust i pappas sambo och när jag märker hur mycket hon kommer få ut efter pappa blir jag bara irriterad. Det som står i testamentet har jag länge vetat om och förberett mig på. Men det som tillkommit är utbetalning från div försäkringar. Hon kommer bli gräsligt rik och det gör mig så förargad. Hon har förstört så mycket i min relation med pappa och jag har så svårt att förlika mig med hon förtjänar den mängden pengar hon tilldelats.

Men en sak är då säker, med den bufferten på kontot kommer jag inte känna dåligt samvete över att klippa kontakten med henne. Jag vill inte ha henne som en del i mitt framtida liv då jag bara blir arg och ledsen av att umgås med henne.