L8

Visionen
 

Ända sedan jag tog ett sabbatsår 2009 har det funnits en längtan inom mig att sy en egen dräkt. Kanske inte en folkdräkt, utan snarare en folkligt inspirerad dräkt. En dräkt jag helt fritt får bestämma modell, färger och detaljer. Det är något särskilt som tilltalar mig med materialen, stygnen och hur en dräkt sitter på kroppen.

Sakta har vision börjat ta form. Det har varierat fram och tillbaka utifrån vad jag känt mig inspirerad av. Men så fick jag se en dräkt på pintrest, en i vitt med broderi. Så underbart vackert! Jag kunde inte släppa bilden. Dräkten var (såklart) från Norge, folkdräktens mecka, och i mina ögon helt fantastisk.

Den dräkten satte griller i huvudet på mig och nu sitter jag med 3 meter ylletyg och syr efterstygn som aldrig förr. Så mycket som möjligt ska göras för hand. Dels för att jag gillar utseendet som det ger och dels för att det ger mig bättre kontroll på utfallet. Än så länge har jag en målbild, men allt eftersom arbetet går framåt hittar jag lösningar som passar och som jag tycker är fina.

Att sy på sättet ovan, att plagget växer fram allt eftersom, gör att jag får ta itu med en hel det ”fixande” och problemlösning. Men också att det finns utrymme att göra det personligt. Fodret i livet kommer tex. Från en gammal tagelmadrass som jag tog rätt på.

 

Det känns så roligt att åter igen få ett syprojekt att sätta tänderna i. Speciellt bra känns det när tanken i mitt huvud faktiskt ser ganska bra ut i vekligheten också. Tanken är att projektet ska innefatta en livkjol, en särk, sockar, en tröja och en sjal. Ev. också en underkjol och ett par handskar om tiden finns. Livkjolen börjar närma sig klar, återstår fållning och att sy fast en hysk och hake. Sen är det särken som står på tur.

Allhelgonadagen

 

Helgen närmar sig när det ska sättas ljus på graven och vi ska komma ihåg de som inte längre finns med oss i jordelivet. En helg som jag egentligen uppskattar då den får oss att tänka på saknad, sorg och död. En stilla tid att få minnas de personer vi saknar, men fortfarande känner varmt för. Ämnen som vanligtvis inte får så mycket plats i den dagliga diskussionen. Men ämnen som jag tycker är ganska svåra.

Det kanske är därför som de inte så ofta får ta plats dvs utrymmet finns, men att diskussionen är svår och tung och inte lämpar sig för vardagssnack.

Det jag själv har svårast för är sorg, kanske inte främst min egen utan att bemöta andras. Förut var det största problemet att jag hade svårt att sätta mig in i vad den i sorg gick igenom och vad som kunde förväntas av mig genontemot den som var i sorg. Men nu är det mer för att jag känner att ingenting egentligen räcker till i stunder av stor sorg. Jag vet att det jag säger inte behöver räcka till, det räcker med att beklaga och att finnas som ett aktivt lyssnande öra. Utan det är nog för att jag vet hur ont sorg kan göra och att jag som medmänniska gärna skulle vilja göra att det onda inte gjorde riktigt lika ont. Även om det inte direkt går.

 

Någonstans hörde jag att sorg är ett sätt för kroppen att fylla det tomrum som blir när någon kär går bort och att desto mer de betytt för oss, desto större är hålet och saknaden. På något sätt har det givit mig lite tröst i mitt eget sorgearbete. Att då det gör som ondast veta att det är för att jag tyckt så mycket om dem.  För ont gör det.

Att sorgen det är just sorgen som är svårast för mig kan också bero på att jag har haft och har fortfarande svårt att bearbeta min egen. En nära vän skickade några rader om sorg till mig när min pappa gick bort där ett av styckena beskrev sorgen som vågor. Att de i början är ett stormigt hav men att de allt eftersom kommer mer sällan och inte lika stormiga. Jag har fortfarande svårt att förutse stormbyarna och ännu svårare att tackla dem. Stunderna kan komma vid tillfällen då jag är trött och sliten, eller när jag ser en filmscen eller något jag hör på radio. Triggerpunkterna kan vara både rätt på och långsökta. Ibland går det fort över, jag känner att känslorna svallar upp men de försvinner lika fort igen. Men ibland är de mer överväldigande och jag kan inte hävda mig. Gråten måste ut och det är nu.

Till helgen ska jag tända ett ljus och minnas. Jag tänker känna in sorgen och tänka att den finns där för att jag har ett stort hål som inte längre är fyllt.