L8

Solen gör entré
Vintern börjar sakta tyna bort och fåglar som kvittrar påminner en om att det snart nalkas varmare tider. Jag har märkt av ett fenomen som jag inte riktigt har haft problem med tidigare men som nu börjat gälla. Eftersom att vi går mot varmare tider går solen upp allt tidigare. Jag tycker att bara sista veckan har den rasat på och blivit märkbart tidigare. Detta har gjort att jag, när jag vaknar och det nu mera är ljust ute tror att jag har försovit mig. Det har hänt alla mornar denna vecka och jag vaknar liksom med ett ryck ser att det är ljust ute och skyndar mig att titta på klockan. Pust. Den är inte så mycket än, jag kan till och med slumra några minuter till. Toppen att solen går upp, men hoppas att jag vänjer mig med ljuset!
            
Pärgrävarmentalitet
På min telefon har jag under sommaren laddat ner några sommarpratar program som jag lyssnar på då och då. Det som har blivit mitt favoritavsnitt är det av Heidi Andersson, armbryterskan från byn Ensamheten. Hon verkligen trollbinder mig och jag har svårt att sluta lyssna när jag väl börjat. Något som hon tar upp är bla.  pärgrävarmentalitet. Alltså att ha tålamod och mentalitet nog att handgräva ett potatisland i storleksordningen av en fotbollsplan.
- Det är bara att böja ner huvudet och jobba på.
                            
När det i söndags var dags för den långa färden mellan Sälen och Mora var just begreppet pärgrävarmentalitet något som dök upp i skallen. Vi tog det lugnt till starten för att inte behöva slåss med folk och blev väl någon av de sista 1000 av 10 000 som startade. Men på grund av temperatur och att så många passerat var skidspåren som bort blåsta. Från och till fanns det något som liknade spår men egentligen skulle jag nog vilja säga att det var platt och uppåkt i princip 8 av 9 mil. Det hela förbättrades självklart av att fästet på skidorna hade bestämt sig för att ta semester, men glidet bestämde sig för att göra en extra stark insats. 
Det känndes alltså som en väldigt lång färd mot Mora och innan passagen i Evertsberg var jag flera gånger nära gråten. Det var inte roligt.
Men ändå kände jag mig fast besluten att ta mig till mål. Det ska gå. Jag böjde ner huvudet och började staka. Tag på tag kom jag framåt och glidet var nog det som höll humöret hyfsat uppe. Så fort jag kom till en uppförsbacke åkte jag nog mer bak än fram och jag var nära att stå på näsan ett flertal gånger. Att inte ha fäste gör att man känner sig som "Bambi på hal is" så fort det inte går att staka längre. 
Men tillslut var det där. Portalen som visar att jag ännu en gång stakat mig genom fäders spår och döm min förvåning när jag såg att jag dessutom hade lyckats ta mig igenom loppet mer än en halvtimme snabbare än förra gången. Det känndes stort. Jag kan skida 9mil trots usla förhållanden. Jag KAN!!!
Snart så..
Nu är alla lappar utskrivna och resor hit och dit bokade. Skönt! Men samtidigt börjar nerverna att sakta krypa fram... Det ska bli så spännande att se om jag kan klara den otroliga utmaning en gång till. Jag ska försöka att hålla huvudet kallt och ta mig i maklig takt mot slutdestinationen Mora. Det skulle vara så mycket värt om jag lyckades en gång till, för det skulle betyda att det är mer på riktigt. En gång ingen gång, två gånger...
 
Sen gjorde jag ett köp igår som jag länge har tänkt att jag skulle göra. Jag har köpt en tidning.
Mycket spännande läsning som gav en hel del perspektiv på tillvaron. Kan rekommendera ett köp, det går ju till någon som verkligen behöver det.