L8

Sista sista!
 
På måndag börjar det! Jag ska äntligen få göra något vettigt på dagarna :) Schemat har kommit och jag har fått instruktioner om hur den första tiden kommer att se ut, så skönt att få en uppstyrd start!
 
På sätt och vis har det både tagit tid att få ett jobb, men samtidigt har det gått ganska snabbt. Jag slutade att arbeta på mitt senaste jobb sista maj. Under sommaren laddade jag batterierna och kunde i slutet av sommaren äntligen cascha hem ett godkänt på min resttenta. Sen vankades flytt, uppackning och uppladdning inför Lidingö. I oktober började således mitt jobbletade att ta en mer allvarlig ton. I december fick jag mitt första samtal om intervju och i februari fick jag klartecken. 
 
Från att jag aktivt började söka har det alltså tagit ca 4 månader, men från att jag slutade jobba har det gått betydligt längre. För mig som varit hemma under dessa 4 månader har det känts lite för länge och under december mellan allt julpyssel har jag pendlat mellan att klättra på väggarna till att desperat leta bland alla jobbannonser. Men jag får nog säga att januari var den jobbigaste månaden. All kreativitet tog slut för mig och att vänta på samtal om att jag gått vidare för en nästa intervju var väldigt påfrestande. 
 
Under perioden har jag verkligen fått lära känna mig själv på att annat sätt. Vad händer när jag själv ska finna drivkraften framåt? Det är bara mig som utfallet beror på, jag kan inte skylla på någon annan. Och jag får nog säga att jag blivit ganska frustrerad och arg på mig själv under vissa perioder. Tänk att jag har så svårt att stå upp för mig själv och att ta tag i uppgifter som jag säger till mig själv att jag ska göra. På kvällarna har jag ofta känt mig väldigt optimistiskt och tänkt på flertalet saker som jag ska ta tag i under morgondagen. Men sen kommer morgonen och jag blir genast en liten fegis. 
 
Det komiska i det hela var att detta även kom fram under de peronlighetstester jag genomförde för jobbet jag ska börja. Ja, jag får väl i alla fall säga att jag har en del självinsikt om mig själv!
Tredje gången gillt
 
Öppet Spår Söndag. Tredje gången för deltagande i öppet spår och den tredje delen i min klasiker. Förra året var jag ganska nöjd och kände inte direkt något större engagemang över att anmäla mig till ytterliggare ett öppet spår. Men så bestämde jag mig för att utmana mig själv genom En svensk klassiker. Så på det igen bara. 
 
Innan start var jag väldigt nervös. Det hade inte blivit särskillt många mil i benen och inte ett enda besök till gymmet. Det kändes som att det skulle kunna bli en riktigt tuff upplevelse och med de rapporter om föret och väder lät det verkligen som att så skulle bli fallet. När jag avslutade loppet förra året hade jag en avlägsen dröm om nästa gång kunna klara loppet under 10 timmar. Men det kändes ganska långt bort nu och jag skulle känna mig väldigt nöjd om jag bara lyckades ta mig i mål. 
 
Kl 2.45 börjar de andra i rummet att röra på sig och det är inte många timmar jag lyckats sova. Men nu är det fokus som gäller. Packar ihop mina saker och försöker att få lite frukost i magen i matsalen. Det går sådär. Iväg till bussen som ska ta mig från Mora till Sälen. Sån tur att jag är en expert att sova i buss/bil/ tåg. Bussen hinner knappt lämna parkeringen innan jag sover tungt. Framme i Sälen märker jag att klockan inte är så mycket och att jag troligtvis kommer att få en hyfsat tidig start. Magen kurrar och jag inser att jag nog skulle tagit med mig en macka från frukosten. Men med hjälp av en bulle och lite varm dricka känns det lite bättre. Klockan närmar sig och jag gör mig redo för start. Det är verkligen en speciell stämning kring Vasaloppet och jag kan inte hjälpa att känna hur det sprider sig lite "folkfest"- känsla i kroppen. 
 
 
Starten går och jag lyckas hitta ett hål bland alla deltagare och får på mig skidorna hyfsat snabbt. kl7.25 passerar jag startlinjen och är iväg. Precis bakom mig har jag min kompis F som också håller på med sin klassiker resa. Vi stakar på. Det känns ändå ganska bra och jag tar mig fram i fältet. I slutet av första långa stigningen händer det som inte ska hända. Skidåkaren bakom mig kliver på min ena stav och trugan lossnar. Jag har en fungerande stav och ca en mil till näsmaste kontroll, Smågan. Hur ska jag ta mig dit med bara en stav?
 
Som tur är följs första stigningen av en lång nerförsbacke, så jag kan glida på en bra bit. På platten stakar jag med en stav och försöker att diagonala om vart annat. Med 3km kvar till Smågan ser jag en sjukvårdare vid sidan om spåret. Jag drar en chansning och frågar om han har en extra stav. Det har han, fast inte rätt längd. Det struntar jag i och får en stav att ersätta min trasiga med. Nu vankas 8 mil med en 140 stav och en 145. Jag är taggad!
 
Resten av loppet flyter på fint och jag känner mig stark i kroppen. Jag har utmärkt glid och hyfsat fäste, men det blir mest stakning. Vid varje kontroll får jag uppdateringar om att jag håller bra fart, men att F halkar efter. Fokus. Målet är hela tiden att ta mig till nästa kontroll. Avstånd passerar och strax har jag bara 3 mil kvar. Då får jag väldigt ont i ena armbågen och jag får svårt att staka. Jag försöker att diagonala en del, men det är svårt eftersom fästet inte lägre tar så bra. Sista biten från Eldris och mot Mora, 9km är en hård kamp och armbågen gör förbaskat ont men jag tar mig sakta framåt.
 
När jag kommer in på målrakan i Mora rinner tårarna över mina kinder och jag stakar mig framåt för glatta livet. Jag är i mål. Jag lutar mig mot stavarna och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag gråter. Tittar på klockan och ser min tid. 9 timmar och 54 minuter. Jag klarade det.
Dessa val..
 
Innan helgen fick jag ett mail från ett företag som sett min jobbprofil ute på nätet och var intresserade av ett möte. Jag hade visserligen redan fått ett annat jobberbjudande men jag tänke att det kan ju inte vara fel att se om gräset är grönare på andra sidan. Jag hade ännu inte skrivit på något kontrakt, så varför inte? 
 
Igår var jag därför iväg på intervju hos ett väldigt anonymt men spännande företag som levererar och utvecklar en produkt till polis och trafikmyndighet. Det var ett väldigt trevligt möte och det ledde självklart till beslutsångest från min sida. Jag pallrade mig hem för att tänka på saken och det var verkligen ingen lätt match.
 
 
 
Vad är det jag tycker är viktigt med det arbete som jag ska jobba med? Från mitt senaste jobb vet jag i alla fall några saker som jag inte vill ska upprepas igen: Dålig introduktion, bortglömd av chefen och brist på arbetskamrater. Under året blev jag verkligen medveten om hur viktigt det är att mötas av ett hej eller ett lunchsällskap och att jobbet går så mycket lättare om det finns en plan för hur jag ska komma in i arbetet. Visst är jag en väldigt positiv person och brukar inte bli nedslagen över motgånger, men denna gången kände jag mig i början väldigt utelämnad. Det var väldigt stressande och gjorde att jag hade svårt att slappna av när jag kom hem. Jag kunde vakna mitt i natten och komma på 10 saker som jag inte fick glömma tills morgondagen, vilket ledde till att jag antingen låg vaken en stund för att memorera eller så gick jag upp och skrev ner det i ett block. Visst känner jag mig stolt över att jag tacklade situationen, men det var ingen rolig resa som sporrade mig utan kändes snarare som en överlevnadsstrategi. 
 
Så i valet och kvalet får jag utgå från det jag tycker är viktigt och vilken riktning jag vill ta. Fast samtidigt känner jag, när jag sitter med de olika för- och nackdelarna att jag egentligen inte behöver fundera. Jag vet ju egentligen vad jag vill. Jag vet vad jag ska välja. Hej Produktionsoptimerare!