L8

Genrep
 
Nu händer det, jag ska få leda Medeljympa! 
 
Som jag har längtat! Ända sedan jag ansökte till att bli jympaledare 2014 har siktet varit inställt på att få leda medelintensitet. Men det har fram tills nu varit andra typer av ledare som föreningen behövde, så jag har gott fått bida min tid. Visst har det varit väldigt roligt att leda allt annat, men min dröm har varit jympa. För någon månad sedan fick jag äntligen klartecken från föreningen att det var okej att börja ta fram ett pass. Det har lyssnats på musik, den har härjats runt i vardagsrummet, det har skuttats runt i salarna på föreningen och i måndags gick jag igenom det hela med min fadder. Smärre justeringar och nu på onsdag smäller det! 
 
 
Genrep är bokat och jag ska ÄNTLIGEN få känna på hur det är att leda medeljympa! Jag är så taggad för detta. Superlativen haglar, men så måste det vara ibland när ens dröm går i uppfyllelse. 
 
The Holliday

Hemma efter min och (nu mer) makens resa. En underbar vecka som vi fyllde till max, och jag ville för en gångs skull inte åka hem. Vilket inte är en vanlig känsla för mig.

 

Måndag. Efter att vi gått från sambos till äkta makar packades väskan och kosan styrdes mot Arlanda. Allt gick smidigt och vi anlände på Heathrow vid sen lunch. Vi hade där förbokat en hyrbil för att ta oss till vårt boende för de första nätterna. Vid uthämtningen ville de dock inte lämna ut en bil till oss, då vi inte hade ett kreditkort (när det finns debet!).  Upp med mobil och tack vare kära Google Maps lokaliserades andra alternativ. En kortare promenad till en firma några kvarter bort och en högerstyrd Ford focus var vår!

GPSn inställd och med försiktiga rattvrid drog vi iväg. En första observation när vi väl svängde av motorvägen in på de mindre vägarna var att det är mycket högre hastigheter som gäller. Vi kände oss som riktiga racerförare!

I skydd av mörkret infann vi oss tillslut i Kimbolton och efter en stunds letande även vid vår vägbom. En slingrande och överväxt betongväg tog oss sista biten fram till huset. Det sista som packades ner i väskan hemma i Sverige var en pannlampa och den kom nu väldigt väl till pass. I det mörka skogsbrynet möttes vi av en liten skogsvaktarstuga, The Warren house.

The Warren House
Sconesfrukost
 
Tisdag. Efter en frukost med scones, rostat bröd, marmelad och en stor kanna te begav vi oss ut på vår första utflykt, Bletchley Park. Bletchly spelade en stor roll under andra världskriget och de upptäckter som gjordes där sägs ha förkortat kriget med omkring 2år. Men vad gjorde de där då? Jo de knäckte kod och krypterade meddelanden. Ett tips kan vara att se ”The Imitation game” där händelserna kring knäckandet av tyskarnas kodmaskin Enigma tas upp, ett av de avgörande genombrotten som gjordes på Bletchley Park. Efter att ha hjälpt en av funktionärerna på plats fick L starta ”The Bombe”, en replika av den dator/kodkäckarmaskin som kunde avkryptera meddelanden från Tyskarnas Enigma. Fullproppad med information styrde vi kosan hemåt tillsammans med kvällens kullinariska utforskning, köttpaj :)
 
The Bombe
 
 Bletchley Park
Onsdag. En dag som spenderades i hemtrakterna. Förmiddagen var lugn och vi båda fördjupade oss i bokens värld och tedrickskonsten (tedrickarkonsten?). Vid lunch tog vi oss till Paddy, en närliggande by där vi hittade en mysig pub med en mysig hund och ett gäng pensionärer. E fick en öl och vi båda blev mätta i magen. Hem igen för att mysa ner framför brasan och ladda inför kvällen (alla hjärtans dag).  Fram mot sen eftermiddag fick det bli en promenad ner till Kimbolton. Vi tog vägen över åkrarna utrustade med pannlampa och ficklampa. Väl framme märkte vi att stövlar nog varit ett bra tillskott i packningen, vi var båda leriga långt upp på benen. Tur att benen inte syns under bordet! Rumpstek och go-dricka på en av de två lokala pubarna.
 
Lerig åker
 Lerig L8

Torsdag. Utflytsdags igen och denna gång styrde vi kosan mot Warwick Castle. På vägen läste jag på om borgen i Warwick och vad som fanns att göra. Fågelshow, bågskytteuppvisning, trebuchetuppvisning. Och spökvandring. Till min stora förskräckelse köpte såklart E biljett till spökvandringen. Räddhare som jag är blev jag genast nervös och kanske inte det bästa sällskapet under förmiddagen. Spökvandringen påminde om de på Grönan, med levande spöken men med något mer historiskt fokus. Blev bara rädd två gånger, annars super bra!

En tjuv!
 
Fredag. Dags att packa väskan för färd mot London. Det kändes lite sorgset eftersom vi trivts så bra i The Warren house. En halvtimme innan London svängde vi av mot Warner Bros studios. Jag hade under onsdagskvällen, efter ett enträget besökande av hemsidan(komma här) lyckats få två platser till en av turerna på Warner Bros. Dessa platser är svåra att komma åt och behöver normalt sett bokas veckor i förväg. Men skam den som ger sig! Kl09:30 traskade vi således in genom entrén för en visning av inspelningsplatsen av Harry Potter. Vi fick se allt möjligt rörande det som hände bakom kulisserna så som sminköser, art directors, props.makare m.m. Smaka på Butter Beer, traska igenom huset på Privet Drive 4 och titta på hur de spelade in quidditchscenerna.
 
Jag vill också åka!
Butter beer!
 Hogwarts

Trötta i huvudet var det dags att åka vidare mot London. Hotell hade vi bokat precis bredvid Paddington station, vilket var lätt att ta sig till från Heathrow. Promenadskorna på och vi gav oss ut för att möta Londons gator samt inmundiga Afternoon tea! När mörkret började skymma infann vi oss på Pickadeli (Price Charles theater? Annars stavas det Pickadilly men vi var väl bortanför det) för en föreställning av musikalen Book of Mormon.

Lördag. Hotellfrukost! Promenad mot Baker street 221B och Sherlock Holms muséet. ”When in London”, så spontanbokade vi musikal även till denna kväll. Men först fika och en kortare shoppingtur. E tröttnade ganska fort, så stegen styrdes mot kvällens upptåg. Vi var där i ganska god tid, vilket gjorde att vi kunde vila fötterna ordentligt tillsammans med ett glas eller två. Efter en pubvända och god mat infann vi oss för en föreställning av Wicked. Slående decor och vacker skönsång, väldigt annorlunda mot fredagens musikalupplevelse.

Söndag och hemfärd.

VA?!
 
I december 2017 fick jag ett väldigt speciellt brev på posten. Fint papper och förseglat med sigill.
 
 
Det var en inbjudan till Mill Awards. Det är en gala som företaget jag jobbar på anordnar för att lyfta fram goda prestationer och medarbetare samt tacka av de som ska gå i pension eller om du jobbat mer än 25år i företaget. 
 
Pre-gala har vi medarbetare möjlighet att nominera en annan kollega eller flera kollegor som denne tycker gjort en utmärkande insats under det gångna året. Några av kategoriera är Safety Award, Rockie Award, Values Award, Improvement Award (har med vårt förbättringsarbete att göra, bygger på LEAD) och några till kategori som jag inte kommer ihåg. Några kategorier kan tas hem av skiftlag, andra av team och några av enskilda medarbetare. 
 
När så inbjudan damp ner i postlådan kände jag mig något överraskad men ändå glad, trevligt med fest! Jag fick reda på att en nära kollega nomnierat mig, men jag visste inte alls i vilket kategori. Skoj tänkte jag, men oturligt nog hålls galan under slutet av den veckan som vi kommer vara bortresta på "smekmånad". Vi skulle  kunnat åkt hem, men jag tyckte inte att det kändes rätt. Jobbet har tagit alldeles för mycket tid och sambo-tiden har fått stå tillbaka. Jag tackade således nej till tillställningen för att lägga fokus på det privata den veckan. 
 
Veckorna gick och vi har haft fullt upp med bröllopsplanerande. Men så i veckan fick jag ett samtal från vår kommunikationsansvarig. Hon ville gärna att jag skulle spela in en hälsning till galan eftersom jag var nominerad. Jaha, tänkte jag, lite löjligt att spelat in en videosnutt men OK. I måndags var jag således välkommen upp till hennes kontor. 
 
Det var en stressig dag på jobbet, produktionen gick knackigt och allt kändes väldigt ostabilt. Jag skyndade mig upp till kommunikationsansvarig och hoppades att det skulle gå fort så jag kunde återgå till min oreda. Tänkte först att jag skulle försöka flytta på tiden, men tänkte att det får bära eller brista. Väl på plats väntade kommunikationsansvarig, en kille som skulle filma samt en av cheferna. Bakom stängd dörr fick jag veta att jag vunnit Values Award.
 
 
VA?! Vad sa du, sa du? Är ni verkligen säker? 
 
Jag fick då veta att den närvarande chefen pratat med mina närmaste kollegor och sen fått göra en presentationen för en utomstående jurry, bestående av personer från kommunen, landshövdingen, från ledningen på brynäs hockey m.f.l. Jag hade inte riktigt sinnesnärvaro att komma ihåg allt de sa. Jag kände mig bara oerhört rörd och tårarna var nära. 
 
 
Efter detta var det dags att spela in ett videoklipp som skulle visas upp på galan då jag själv inte kan var på plats. Med tårarna i halsen, stresspåslag och med dålig sömn från natten skulle jag säga något vettigt. En salig röra blev det, men ändå okej. Förhoppningsvis går det fram hur tacksam jag är och rörd. Tänk vilka fina kollegor jag har som ser mig och uppmärksammar mig. Jag är helt mållös.