L8

I ett hus vid skogens slut...
Sen en tid tillbaka har jag och sambon tittat oss omkring efter något nytt ställe att bo på. Speciellt jag har tröttnat på lägenheten och grannarna vi har. Hög musik och renoverings ljud är nu mer vanliga ljudinslag i vardagen. För mig som ska sova under dagtid har det varit påfrestande. Men sen har vi båda varit sugna väldigt länge på att ta ett stort steg in i husvärlden. Vi har varit storföljare av objekten på hemnet och varit på en hel del visningar. I annonserna har husen sett väldigt lovande ut, men väl på plats har det inte känts som ett ställe vi ville bo på. Och om vi skulle känna oss hemma har det varit aldeles för långt från stan.
 
För ungefär två veckor sen spande jag in en annons för ett hus på Mårtsbovägen, och det stämmde väldigt väl in på vår önskelista. Det var helt klart värt ett besök. 
 
Väl på plats blev vi förstärkta av hela sambons familj och min mor. Det kändes bra att få så många ögon och öron som kunde vara med och känna in huset. Fint skick, mysigt och bra omgivning. Känslan var att det var här vi skulle bo. Efter ytterligare ett visningsbesök kändes det självklart att vara med på budgivningen.  
 
Det var en rafflande budgivning och det var tur att vi båda stött och blött alla tänkbara utfall och vår ekonomiska situation. Telefonnätet fungerade knackigt vid tidpunkten för budgivningen vilket bara ökade på spänningen. Buden rasslade på och vi var totalt 11 stycken budgivare. Efter ungefär två timmars budande var det klart att vi lagt högsta budet. Bara några timmar senare var vi in för att skriva första kontraktet. Det kändes väldigt surealistiskt. Efter genomförd besiktning och betald handpenning har jag börjat landa i tanken att det kommer bli vårt, men det är långt kvar. Tänk att jag och min sambo ska bli husägare!
 
 
 
 
 
 
Ett lugn inombords
 
Det har varit en omtumlande tid de senaste veckorna men nu känns det som att det är okej att släppa oron. För de som inte vet har min far inte varit helt okej. Men det känns nu som att allt är nästan tillbaka till stabilt läge igen. Det som har varit svårast för mig är att inse att pappa också är en människa, en som också kan gå sönder. Även om personligheten är en positiv stålman så är inte kroppen alltid det.
 
 
När jag var tvungen att lämna min pappa på sjukhuset började jag fundera på föräldraskapet. Att ta hand om ett barn kan jag tänka mig är ganska "läskigt" som nybliven förälder. Du ska ta hand om en helt ny person och se till att den känner sig trygg och älskad. Även om du själv känner dig osäker och undrar hur i all sin dag det kommer att bli en fin person av det lilla barnet. Som barn är ens föräldrar ens superhjältar. De kan allt, de vet allt och de är helt enkelt bäst.
Att lämna min pappa och se honom i en sårbar situation tyckte jag var otroligt svårt. Han har alltid varit den trygga punkten i mitt liv och att känna att läget inte helt är under kontroll med honom var jobbigt. 
 
Som tur är har allt gått bra och han är nu mer sig själv igen. Men jag känner att det nu är min tur att vara den starka stålkvinnan. 
Med brädlappar på fötterna
 
Att åka längdskidor har jag under större delen av mitt liv ratat. Jag har tyckt att det var ganska töntigt och sen fanns det en massa annat skoj att göra i snön. Varför ut och gnata på två brädbitar och dess utom blir svettig? Helt onödigt!
 
Men som tur är går det att ändra sig. 2011 köpte jag mina första längdskidor och begav mig ut i spåren. Jag och en klasskompis hade några år tidigare lovat varandra att genomför ett Vasalopp innan vi fyllde 25. Ett löfte är ett löfte, så då är det bara att påbörja resan att förverkliga det hela. Med hjälp att vänner, bekanta och ett evinnerligt trätande så kunde jag uppfylla löftet, tre gånger dessutom (fast två av gångerna efter 25års dagen). För varje mil i spåren har tekniken sakta sakta falligt på plats. Under mitt första Öppet spår fick jag hyfsat klämm på stakning, och stakning med frånskjut efter si så där 8 mil. Jag har märkt att jag måste bli väldigt trött innan jag lär mig hur jag ska göra...
 
 
 
Det som jag under en längre tid tyckt varit väldigt orättvist är att jag inte kan åka ikapp sambon. Jag övar och övar och trots att jag tränar mycket mer till vardags än honom, så åker han om mig i skidspåret. Jag försöker och ligger på allt jag kan men orkar inte hålla jämn fart under någon längre sträcka. 
 
Men som jag nämnde, jag måste bli trött för att få tekniken rätt. I helgen hände det. Tillsammans med en drös vänner intog vi Säfsens längdskidspår för den årliga skidlägerhelgen. Vi delar tips, filmar varandra och försöker utveckla vår skidåkning. Under näst sista dagens eftermiddagspass tog jag och sambon sällskap och begav oss ut i spåret. Det började som vanligt med att jag halkade efter och jag tänkte att jag därav skulle försöka ägna mig åt att testa lite olika sätt att åka på. Det som varit mitt problem är att jag sätter i foten för tidigt vid diagonalåkning och då bromsar upp farten. Testa, testa. Vid drickapausen bad jag sambon kommentera min åkning för att få input om det såg någe bättre ut. Jag åkte iväg och försökte tillämpa det som jag övat på innan. Och till min förvåning hade sambon svårt att hänga på! 2km senare hade jag till och med lyckats åka ifrån honom. 
 
Tänk att trägen vinner tillslut, skam den som ger sig!!