L8

Vätternrundan och ett avslut på en lång resa
 
Den stora kolossen, Vätternrundan. Det enda som skiljde mig från att klara En Svensk Klassiker.
 
Vi ankom till Motala på torsdag och min starttid på natten mellan fredag och lördag började kännas påtagligt nära. Husbilen parkerades på en ställplats bara några hundra meter från start och mål området, vilket flyt! Jag hade lyckats få tag på en återbudsplats och det visade sig vara en riktig jackpot. 
 
Innan start blev det en hel del strövande i staden och det var verkligen en folkfest att njuta av. Levande musik, marknad och cykelaktiviteter. Vi hann till exempel se både dam- och herreliten värma upp inför kommande Vätternrunda då de susade runt på en kort bana inne i staden. 
 
 
Under fredagen innan start började mina nerver verkligen att börja spöka. Jag blev riktigt nervös inför den kommande utmaningen, så för att stilla mina nerver något gav sig jag och E ut på en cykeltur. Jag fick då chans att se om det behövde göras några sista finjusteringar och vilka kläder som skulle vara lämpliga att ha med och ha på. Dock började det regna, så det gällde att försöka torka allt innan startdags.
 
 
Det blev en tidig kväll för att få så många timmars sömn som möjligt innan kl 2.00 då klockan skulle ringa. Efter några ryckiga timmars sömn och en nervös frukost stod jag på startlinjen kl 03.16. Hjälmen på och skorna iklickade, nu var det dags!
 
Med MC-eskort ut ur staden började min längsta cykelresa på 300 km runt sjön Vättern. En riktigt vacker tur med otroligt vackra vyer och vägar, men med en redig motvind. De första 100 km till Jönköping gick väldigt bra, medvind och inga större backar. Jag hände på någon klunga ibland och körde själv ibland. En herre som jag låg bakom en ganska lång stund trodde jag först var påväg hem från krogen. Han kom cyklandes på en gul ordentlig cykel med en stor grå back ifram. Iklädd solglasögon och jeansskjorta. I backen frampå hade han ett paket juice och en drös kexchoklad. Efter en stund förstod jag att han var endel av tävlingen. Han cyklade tillsammans med tre racecyklister när jag hängde på klungan och efter några mil i följe gick han upp i ledningen och drog klungan. Vilken benstyrka och vilken fart han höll! Jag orkade inte hänga på länge innan jag var tvungen att tänka långsiktigt och klingade av. Synd att jag inte fick tag på deltagarnummret, det hade varit riktigt spännande att se om han fullföljde loppet.
 
I Jönköpning laddades det på med köttbullar och mos i toakön innan det bar vidare. Därefter var det dags att börja cykla på riktigt. Sträckan från Jönköping till Karlsborg är lite av en dimma för mig. Väg avverkas och jag tar backe efter backe och motvinden gör sitt bästa för att testa mig. I Karlsborg vågar jag äntligen tro att det hela kan gå vägen, jag har varit livrädd för att inte hinna förbi de hålltider som är satta och jag har därför tagit väldigt korta pauser på varje stopp. Kroppen är fortfarande med, även om knäna är helt upp och ner. Så fort det kommer en uppförsbacke är jag tvungen att växla ned så att knäna får så liten belastning som möjligt. Men benen är med och har krafter kvar. I Hammarsundet vänder vinden något och det är "bara" sträckan av ett Vasalopp kvar, mindre än en tredjedel. Dessa sista mil minns jag som en kamp i mitt eget huvud all nervositet som legat och gnagt börjar släppa och jag blir mer och mer benägen att börja gråta. "Ta dig till Medevi" säger den inre rösten. Pannbenet får bekänna färg och när skyltar och "Centrum" börjar dyka upp får jag förnyade krafter. Benen trampar som ett jehu och tårarna ligger inte långt borta. 
 
Jag passerar mållinjen på 16h 3 min. Det är en helt gudomlig känsla. Trots att fingrarna är helt bortdomnade, trots att käna mår pyton och trots att rumpan aldrig mer vill sitta på en cykel så käns det så värt det. 
 
 
Jag har nu ställts inför fyra kroppsligt utmanande prövningar och kommit segrande ut på andra sidan. 3 km simning, 30 km löpning, 90 km längdskidåkning och 300 km cykling. Tänk att min kropp kan ta mig genom dessa utmaninar, helt fantastiskt! Tack kroppen, jag känner verkligen stor respekt för det som finns i dig och jag ska hädanefter försöka ta hand om dig efter bästa förmåga. Vi är ett team du och jag!
 
 
 
Semester!
 
Mumma, min första riktiga semester är här! Vuxenpoängen bara flödar in i poängsamlingen, men ack så trevligt det är. Visst har jag inte jobbat särskillt länge, men efter en redig jobbperiod med många 13h dagar och med den segrande värmen utanför så känner jag mig lite som en häst på vårbete. Sen ska tilläggas att det nog inte varit hälften så härligt om inte min kära sambo också varit ledig. Vi har försökt att fylla dagarna med massor av det vi gillar, men i lagom tempo.
 
Så i helgen började vi med att gå på kalas, en 30-åring på fredagen och en 60-åring på lördagen, åka cab och träffa massor av fina människor från min släkt på både mammas och pappas sida. En riktigt härlig start! I måndags tog vi cykeln och besökte Furuvik och alla skojiga djur. Vi åkte spöktåget, tittade på när schimpanserna fick mat och klappade getter, gick äventysbana och spelade chokladhjul. Vid lunch tog vi fram matsäcken och satte oss på en av klipporna vid havet och njöt av solen. Självklart började det åska och regna när det var dags att trampa hem, så vi blev lite blöta. På kvällen när vi torkat for vi ner på stan för att kolla in nya X-men filmen, ganska bra faktiskt.
 
 
 
I tisdags beslöt vi oss för att kolla in badmöjligheterna i området. Vi packade en frukostväska och åkte iväg. Slutdestinationen blev Rullsand. En lång och fin sandstand vid havet, långgrunt och väldigt härligt! Vattnet var ganska varmt så det blev ett dopp, men sen en del sol. 
 
Det är ganska skönt att ha semestern i början av sommaren ändå. Det är inte så många andra som är lediga, så det är lugnt och inte så mycket trängsel. Även om jag egentligen föredrar en sen semester. 
 
Nu ska det i alla fall taggas inför den sista delen av min klassiker, Vätternrundan. Slangar, pump och cykelbyxor är införskaffade så nu får jag hoppas att allt går vägen. Jag känner mig i bra form och visst hade varit bra med några mil till i rumpan, men jag har cyklat så mycket det har givits tillfälle till. Det jag är mest nervös för är allt runt omkring, hämta nummerlapp, om boendet är bra osv. Själva loppet kan bara gå som det går och väl uppe på sadeln kommer jag att vara så fokuserad att jag nog glömmer att vara nervös. Nu du klassikern, kommer jag och tar dig!
 
 
Steghetsen till ända!
 
Så tog maj månad slut och så även jobbets stegtävling. Det var riktigt skoj att se hur mycket jag egentligen rör mig och vilken missvisande bild man kan ha av sig själv ibland. Enligt osäkra källor ska man i genomsnitt gå 10 000 steg per dag för att få den dagliga motionen man behöver ( utöver detta behövs självklart puls höjande aktiviteter). Efter avslutad stegtävling har jag märkt i min vardag att jag faktiskt behöver anstänga mig för att komma upp i den mängden steg. Även fasten jag går till jobbet, behöver jag aktivt göra något mer för att komma upp i 10 000steg. En riktigt bra tankeställare för min egen del. 
 
Dock är jag ganska nöjd med slutresultatet. Jag har inte gjort mycket utöver det vanliga, utan gjort de aktiviteter som jag brukar göra. Just för att se om den träningen och de steg jag tar verkligen ger något. Jag tycker att jag tränar en hel del och jag såg tävlingen som en chans att se om jag verkligen rör på mig så mycket som jag tror att jag gör. 
 
Så när alla steg nu är inräknade och bland 546 antal deltagare fick jag slutresultatet:
 
 
Ganska okej ändå. Visserligen ligger jag i lä för toppen, där nummer ett på topplistan hade ett stegsnitt på över 52 000 steg. 
 
Laget jag tillhörde hamnade slutligen på plats 12 av 80. Ganska bra, med tanke på att vi har ett stillasittande jobb :)