L8

Anden
 
Tänk så mycket saker som du inte vet om att du kommer att behöva göra i livet. Visst har det blivit en hel del av den varan sen pappa gick bort för min del, men i fredags var det dags för något som jag inte alls tänkt på tidigare. Jag och faster var nämligen och beställde en gravsten. Kanske inte så konstigt med tanke på situationen, men det var ändå för mig en helt ny upplevelse.

Vi hade beslutat att göra om de två stenarna, en ståendes och en liggandes som redan fanns på graven och försöka få ihop det till en ståendes. Men vad ska det stå på? Vilka kommer att vilja ligga i graven? Ska det finnas plats för deras namn på stenen? I mina tankar har jag bara funderat på om jag vill ligga vid en gravsten eller i en minneslund och om jag vill bli kremerad eller inte. Inte sjutton har jag funderat på hur stenen ska se ut. Vilket typsnitt, placering av texten, namn och hur ska datumen eller årtalen stå? Ingen aning.

Väl hemma i Gävle blev det ett ”first” för mig och sambon. Vi pratade om hur vi hade tänkt oss efter att vi andats våra sista andetag. Ett ämne som jag ännu inte kommit på att fråga sambon om. Även om det inte blev något revolutionerande utfall kändes det bra att fundera tillsammans om det.

Ett annat ämne som lätt kan dyka upp i samband med ämnet ovan är vad som egentligen händer efter att vi slutar att andas. Det enda som egentligen går att säga är att det är ytterst oklart. För dig som hittat din frälsning inom någon religion har säkert ett svar och förhoppningsvis ett sådant som gör dig trygg med döden. Jag och pappa pratade en del om vad vi trodde på rörande högre makter. Pappa pratade om att han trodde att det fanns någon ”högre makt” och beroende på hur bra du var som medmänniska under ditt liv skulle ligga till grund för hur du togs emot på den andra sidan.  Han ville inte namnge det han trodde på, han sa mer att han hade sin egen tro.  Vi tänkte båda att ”behandla andra som du själv vill bli behandlad” var en bra livsfilosofi, så vi kom ganska bra överrens vid dessa samtal.

 

En sak efter att pappa gick bort och som jag inte känt lika påtagligt för innan är själen. Pappas kropp var den första döda kroppen som jag varit i samma rum som och det är nog därför som jag inte kunnat bestämma vad jag trott. Det jag kände tydligt när pappa slutade andas av att själen, eller jag kanske ska säga pappas ande, verkligen lämnade kroppen. Det var så påtagligt att det bara var ett tomt skal som låg kvar på sjukhussängen. Jag tror det är därför som jag har så svårt att föreställa mig att pappa skulle finnas på kyrkogården där kroppen är begravd. Jag tror att anden tar vägen någon annanstans, nu när den är fri från sitt skal. 

Ett nytt kapitel kan börja
 
För några veckor sedan fick jag äntligen med mig pappas sambo till juristen för att göra klart det administrativa. Vi fick också hjälp med att skriva ner en överrenskommelse över hur hon ska disponera huset i aspeboda. Det satt långt inne och juristen fick vara väldigt drivande i frågan, men tillslut så kunde jag få ett klart besked på även det.
 
Efter mötet var jag och Emanuel tvugna att åka tillbaka till Gävle medan sambo blev kvar i huset. En vecka senare fick jag ett sms från henne där jag fick veta att hon nu var utstädad ur huset och lämnat ifrån sig sin nyckel. Jag kunde knappt tro mina ögon när jag läste det. 
 
Jag är nu i pappas hus och hon har faktiskt plockat ihop sina pinaler och lämnat huset. Jag kan knappt tro det. Hon är borta. Allt har fram till nu handlat om henne och hon har dragit så mycket energi från mig. Det har varit så många turer hit och dit utan klara besked från henne. Men nu är hon borta. Äntligen kan jag börja tänka på pappa. Han har fått stått tillbaka fram till nu. Men nu äntligen pappa, nu ska jag tänka på dig!