L8

Ibland stöter vi på människor som vi inte alls förstår. Deras åsikter och sätt att uttrycka sig är svåra att relatera till. Oftast är det väldigt sällan som dessa människor dyker upp. De flesta människor går att resonera med och även om åsikter diffar med våra egna finns det oftast andra egenskaper eller intressen som vi kan känna igen oss i. 

 

De som känner mig lite närmare vet att jag i min inersta krets har en person som jag har väldigt svårt att förstå och komma överens med. Ibland går våra möten smärtfritt förbi och andra gånger slutar det med att jag i bilen hem är arg, frustrerad och tårarna rinner nerför kinden.

 

Det är ytterst påfrestande för mig att vi inte kan förstå varandra. Hur jag än försöker blir det fel. Det är alltid något fel. 

 

Även om vår relation blivit bättre är det inte bra, men det kommer det nog aldrig att bli heller. Det är bara att inse, även om det tar emot. 

 

För mig är det naturligt att vara glad och öppen mot människor jag möter. Jag vill tycka om dem och jag vill att de ska tycka att jag är en trevlig prick. Jag tycker det är väldigt jobbigt när jag gör mitt yttersta men blir bemött som om jag gjort det motsatta. Och det är nog det som är det största orsaken till att jag och hen inte drar jämt. Sen blir det inte bättre av att jag vill undvika konflikter. Jag är hellre tyst, knyter näven i fickan och går därifrån än att sätta ner foten och säga att nu räcker det. I detta fallet är jag dock osäker på om att säga ifrån skulle funka. För mig känns det som att hen bara skulle bli sur och inte förstå alls vad jag menar.

 

Under lång tid har våra möten gått relativt smärtfritt men idag blev måttet rågat igen och tårarna sprutade när jag väl satt mig i säkerhet i bilen. Situationen var denna: En av mina nära är sjuk och jag har varje ledig stund åkt dit för att hjälpa till. Både min sambo, huset och mig själv har fått vänta för att jag ska kunna finnas tillhands. Det har blivit en hel del missar med vården och efter flertalet telefonsamtal lyckdes jag få en läkartid. För hen var det inte tillräckligt tiden skulle helst vara idag och inte om 4 dagar. Jaja. Jag åker hem för att jobba och på grund av sjukdom blev det 4dagar med 12h arbetspass. Ganska sliten åker jag för att närvara då det är dags att träffa doktorn. Det blir ett bra möte och vi får svar på de frågor som fanns. Fokus är återhämtning och att låta kroppen återhämta sig innan det går att göra något. På väg mot bilen efter besöket kommer missnöjet. Doktorn har inte gjort tillräckligt och hen tycker att mer naturmedicin som hen införskaffat ska inkluderas. Kritiken fortsätter om det ena och det andra. Stämningen blev enligt mig ytterst konstig. I stället för att känna trygghet över att äntligen fått träffa doktorn och fått en plan för de kommande veckorna blev det platt fall. Och varför hade jag kommit med på besöket? De hade minsann klarat det bra utan att kom. 

 

Hur jag än försöker vara tilllags, ställa upp och hjälpa till är det förgäves. Sättet jag gör saker på är fel och konstigt. Det går verkligen inte att umgås och ha förståelse för varandra.