L8

Tacksamhet
 
Det är nästan så jag börjar tro på högre makter. Sen i december har händelser inträffat som är en direkt följd av drömmar och funderingar som jag börjat uttrycka högt. Luddigt? Låt mig förklara. 
 
I december fyllde jag 30. I samband med födelsedagen hamnade jag i en svacka och de eviga frågorna dök upp i mitt huvud och ställde till med oreda. Är det dags att byta jobb? Vad ska jag göra då i så fall? Är jag lycklig? VAd ska jag göra för att verkligen känna mig lycklig? Är jag nöjd med min tillvara?... Ja, du vet de frågorna. Jag kände mig frustrerad och rantade runt i tankarna tillsammans med maken.
 
Ungefär en vecka efter detta blir jag erbjuden att byta jobb tillfälligt då en ingenjör på en annan avdelning ska gå hem på mammaledighet. Jag tackar ja och tänker att blir roligt med lite byte av arbetsuppgifter. Detta innebar att jag även övergår till att jobba dagtid i stället för skift. Ett samtal till Friskis att jag inte kommer leda dagtidspass till hösten. Bollen sätts i rullning och förberedelserna kunde sättas igång. 
 
På Friskis kom de fram till att jag till hösten kommer att få leda en högre intensitet, Medel. Vilket varit mitt absoluta mål sen jag ansökte om att bli ledare. Lycka!
 
I maj började jag dessutom det nya jobbet som ingenjör. Efter ungefär en vecka på tjänsten fick jag reda på att den nu mammalediga ingenjören inte kommer tillbaka till tjänsten, utan fått ett nytt jobb på en annan avdelning. Jag såg då möjligheten att stanna kvar om det visar sig att jag trivs. Någon vecka efter det blir jag uppkallad till chefens chef. Nu blir jag erbjuden att bli ingenjör tänkte jag!
 
Infinner mig på dennes kontor, men blir inte erbjuden jobbet som ingejör. Jag får då veta att min nya närmaste chef sagt upp sig och han erbjuder mig den nu lediga tjänsten som sektionschef. VA? Det var inte riktigt det jag hade väntat mig och kände mig ganska paff. 
 
Efter flera turer både hemma och med utvalda kollegor på jobbet beslutade jag mig för att tacka nej, men stannar gärna kvar som ingenjör. Ett beslut som jag var tvungen att motivera och säga nej till tre gånger. Det var tufft eftersom jag har väldigt svårt att säga nej. Jag är helt klar på varför jag tackar nej, men när jag väl måste motivera det blir jag helt blank och glömmer helt vad jag ska säga. Vilket kanske uppfattas som ett tvekande? Tillslut fattade de vinken och jag har nu istället blivit erbjuden ingenjörstjänsten. 
 
Det mest smickrande efter att jag tackat nej var att flera av mina nya kollegor oberoende av varandra (som inte visste om att jag fått erbjudandet) frågat om jag inte skulle söka tjänsten som sektionschef. 
 
Jag känner mig så otroligt tacksam över att ha så många fina kollegor runt omkring mig!
 
Så tillbaka till universum. Min lilla svacka har verkligen fått svar på tal. Jobbbyten har blivit en realitet och än så länge känns det väldigt lyckat. Jag har fått börja leda den träningsform som jag längtat efter länge och som fyller mig med  glädje. Jag har fått nya kollegor på jobbet som jag till och med börjat umgås med på fritiden. Jag börjar tro att drömmar som uttalas högt har en större chans att infrias än de vi håller för oss själva.
 
Jag känner mig i alla fall så otroligt tacksam över hur mitt år utvecklats. 
Cypern
Dags för en paus från jobbet! För någon vecka sedan tog vi vårt pick och pack och drog på en all-inklusive resa till Cypern. Även om värmen troligtvis var bättre i Sverige, var det ändå skönt med ett miljöombyte. Tanken var att bada, läsa äta och sova. Men så blev inte riktigt fallet. På hotellet fanns nämligen en ytterst inspirerande fitnessinstruktör från Finnland. Jag och svägerskan blev helt sålda på hennes upplägg och gick all-in. Under veckan blev det istället fobus träning och intre välbefinnande. Vi varvade stretchpass med kondition och vattenjympa, allt med havsbruset i bakgrunden. Allt som allt avverkade vi 20 pass under veckan, 3-4st par dag. När veckan var slut och det var dags att åka hem kände jag mig inspirerad och redo att ta mig ann vardagen igen, precis vad som behövdes. 
 
Solkrigaren.
 
Trädet.
 
Baywatch style.
 
Nära magplask.
 
Skvätta ner svärmor.
 
En helt underbar vecka att drömma tillbaka till. Trevligt sällskap och god mat, men framförallt det inre lugnet som fick följa med hem. Ibland behövs det inte en massa utflykter, det behövs bara en hel hög med endorfiner!
 
 
 
 
 
 
 
Det ”lilla” vita

 

Jag berättade i ett tidigare inlägg om min vision, en folkdräktsinspirerad vit kreation, som jag ville bära på min bröllopsdag. Men hur gick det?

Jag ska lugna dina nerver på en gång, det gick! Inte helt smärtfritt, men det gick!

Till att börja med kom inte tygen som jag beställt och jag var tvungen att hitta en annan lösning. Efter en del letande fick jag nöja mig med utbudet i den lokala tygbutiken. Sen blev det en hel del sprättande när tygen väl kom på plats. Både för att det inte blev som själv tänkt och för att jag tänkte fel (det är inte helt lätt att sy i ett par ärmar!).

Jag hann i alla fall med en klänning, en särk och en jacka.

Klänningen är i vit vadmal kantad med ett jaquardband i blått och silver. Fodret inuti är från en gammal madrass som jag tagit vara på. Skulle tro att den är från sekelskiftet då den var fylld med hästtagel. Framtill är isydda hyskar som snöras samman med ett blått band. Jag var först inne på att klänningen skulle kantas med gröna detaljer, men urvalet på blåa ting var bra mycket bredare. Sen är det sambons/ makens favorit färg.

Särken är i vitt linnetyg. Till att börja med hade jag tänkt att särken skulle bibehålla sin vita färg och att broderier på kval och krage skulle vara i blå linnetråd. Men när jag provade klänningen och särken ihop gick de vita nyanserna inte ihop. Men hjärta i halsgropen stoppade jag in särken med en påse tygfärg i tvättmaskinen. Tänk om det inte blev bra? Särken som jag spenderat väldigt många timmar att brodera, skulle allt arbete nu bli bortkastat? Det var fyra långa timmars väntande. Spänningen var olidlig när det var dags att öppna tvättmaskinsdörren. Det såg lovande ut. Särken hade nu en mörkblå färg, som förhoppningsvis passade med de broderade banden på klänningen. Upp för tork och invänta färgskiftning. Resultatet får du avgöra själv.

Med två veckor tillgodo gav jag mig i kast med att försöka få klart en jacka. Det fanns en plan b, men för att min vision skulle bli fulländad ville jag få till min egen jacka. Modellen jag var ute efter skulle sluta i midjan så fallet på klänningen syntes.

Liksom de övriga plaggen har jag själv arbetat fram mönstren, både genom känsla och provning. Det tar lite tid och kan vara svårt att få till då det inte är helt enkelt att nåla på sig själv. Efter en del fel och sprättande hann jag tillslut få klart även jackan eller tröjan som det brukar heta då det är till en dräkt. Sammanlagt skulle jag tro att det gått åt runt 100 timmar.

 
 
 
Nöjd? Det är jag.