L8

Racerapport -Borås Swimrun
 
Hur kan man bäst starta en semester? Genom att åka till Borås och genomföra ett Swimrun så klart!
 
Jag och sambon hade fått låna husbilen av svärföräldrarna och tog vårt pick och pack på lördagen med slutdestinationen Borås. Där mötte vi upp min partner in crime, J, för kvällshäng och sista prep inför söndagens tävling. 
 
Söndag! Vädret var halvmulet och regnet hängde i luften. Men för mig som deltagare var detta perfekt, då det inte blir riktigt lika varmt under våtdräkten. 
 
 
Kittad och redo för start. Fjärillarna åkte berg-och-dalbana i magen, men så ska det ju vara! Vi infann oss i startområdet tillsammans med ungefär 80 andra lag. Alla med blandad bakgrund, både gällande ursprungsland och träningsförutsättningar. Tror det i år vad ca 10 olika nationaliteter som deltog. 
 
Starten går och vi joggar iväg. Efter tips från Rotan visste vi att det inom kort skulle komma ett backigt parti, så vi tog det lilla lugna. För oss var målet att komma imål och att ha en så rolig resa som möjligt under vägen, så vi kände ingen press att dra iväg. Och backigt var det, men vackert! Mossiga och gröna skogar omsvepte oss och det kändes nästan som att trollen skulle titta fram vilken sekund som helst. Inför första simningen hade vi knaprat ikapp några lag och på den korta sträckan simmade vi till och med om ett lag. Vattnet i den förta tjärnen var otroligt mörkt. Jag såg knappt mina egna händer under vattnet, vilket var lite läskigt. Skogsstigarna vindlar sig fram och det är mycket utför. Allt känns bra och vi ligger på rull nedför. Simningarna och löpningen flyter på fint och vi får ett bra flöde oss emellan. Dags för simning första långsimningen i Öresjön, 800m. Det blåser ordentligt och är rejält vågigt på sjön. Det känns som ett riktigt äventyrssim. Förutom ett regn som kom då vi var mitt på fungerade sikten okej. För en gångs skull simmade jag inte allt för snett. Vattnet var kallt och min lag kompis fick kämpa för att få upp temperaturen i kroppen igen.
 
 
 
 
Tre mellan långa löpor innan den längsta simsträckan. Uppför och nedför. Jag förstår parallellen till Lidingöloppet som många drar. 
 
Långsimningen, 1300m. Detta var nog den svåraste simningen för min del. Dels då det var mycket vågor, dels att det var svårt att ta ut riktnignen och för att till och med jag blev kall. J blev ordentligt frusen under denna simning. Men efter denna simning var det inte långt kvar till långlöpan, 11km. 
 
 
Då jag blir som ett tuggummi när jag bli kall och J snarare springer fortare än vanligt. Sprang vi med linan kopplade mellan oss båda. Vi pinnade på bra och tog under denna löpningen två herrlag. Två korta simningar i insjöar kändes skönt då vi båda började känna att vi var trötta och inte kunde stå emot kylan i Öresjöns vatten. 
 
 
 
Jag tar en titt på armen där jag skrivit ner löpsträckorna för loppet. Mindre än 2km kvar. Hur sjutton gick det till? Både jag och J känner ruset i kroppen och vi höjer tempot den sista biten. Sista simningen var rysligt kall och jag var väldigt glad att det var den sista. På segervissaben sprang vi mot målet. 
 
Kroppen har tagit mig genom 29km löpning och 5050m simning och fram till mållinjen. Hur fantastiskt är inte det? 
 
 
Senare på kvällen sade höger knä dock bestämt ifrån och värktabletterna fick göra entré med jämna mellanrum. Dagen efter kändes det bättre, men jag är nog inte riktigt lämpad för lång löpning. Under loppet kändes kroppen bra, förutom att jag och uppförsbackar inte är så bra vänner. På simsträckorna kände jag mig stark och kunde veva på ordentligt. 
 
Är så imponerad av oss två. När vi anmälde oss i vintras undrade vi nog båda vad vi givit oss in på och jag har varit ganska orolig inför loppet. Visst tvivlade jag inte så mycket på att vi skulle kunna ta oss igenom. Men skulle vi kunna göra det utan att tycka att det var en allt för hemsk upplevelse? Det är stor skillnad på att genomföra ett lopp där allt inte är pest och pina utan där du faktiskt orkar lyfta blicken och njuta en gnutta, både av vägen och omgivningen.  Men vi klarade det :)
 
Träna för att du vill, inte för att du måste.

Under vintern och våren har träningen varit ett stort måste och jag har känt pressen på mina axlar. Dels har jag haft ett swimrunlopp att träna inför och dels en jympakurs att komma i form till. Mängden pass har sakta ökat och det har många gånger känts som att jag varierat klädseln endast mellan träningsstass och blåställ (jobbet). Mitt mål har varit att kunna göra 10st armhävningar från tårna, vilket förr var ett krav för en jympaledare (vilket jag kan nu!) och att känna mig stark i kroppen och säker i löpsteget. Det har tagit upp mycket tid och mycket pusslande men jag har fått till nya träningsmönster, som också passar bättre ihop med min vardag. Jag har hittills haft väldigt svårt att få rutin på tillvaron i och med skiftjobbet men nu börjar i alla fall träningen komma in i en rutin. Jag har bland annat hittat tillbaka till gymmet och kan då träna före eller efter ett arbetspass. Jag har också kombinerat simning och löpning med eftermiddagsskift. Jympapassen har fått stryka på foten något, men jag har istället själv fått leda pass på dagtid.

Under långhelgen förra veckan var det så dags för jympakursen. Faktiskt på datumet 3 år sedan jag gick min första träningsformsutbildning, träning för barn. Jag var spänd av förväntan. Både för att se hur formen var och för att det är en kurs som jag sett fram emot så otroligt mycket.  Ända sedan jag började med jympa för över 10 år sedan har det varit en dröm att få leda själv. Att få kombinera rörelse och musik och känna ruset som en bra kombination ger har varit en dröm. Sen kan jag inte sticka under stolen att stå i mitten och leda ger en riktig energikick. Och nu var det således dags.

Onsdagen började med att jag ledde mitt ordinarie pass. En snabbis i duschen innan jag skyndade iväg med bilen med sikte på Värmdö och Folkhögskolan i Lillsved. Med en kvarts marginal klev jag ur bilen och tog mig upp till lektionssalen. Därefter följde fem dagar med intensivt schema från kl08:30 till kl20:30, späckade med jympa och teori om vart annat. Det är svårt att förklara upplevelsen då det är väldigt intensiva dagar, men summa summarum var det en fantastisk upplevelse! Allt jag önskat mig av en jympakurs plus lite till och jag lämnade Lillsved på söndagen fullproppad med inspiration och energi. Och det bästa av allt, kroppen levererade! En av dagarna var ljumskarna lite sega men i övrigt hade jag otrolig kraft i kroppen. Jag orkade genomföra allt träning utan att känna mig sliten eller känna att jag måste hålla igen för att orka nästa pass. Helt fantastiskt! Dock kände jag väl hemma på söndagen att en återhämtning skulle sitta fint.

 

Återhämtningen fick dock vänta till onsdagen då jag med kort varsel fick hoppa in och leda uppvärmningen på Vårruset i Gävle! Riktigt skoj event att delta på. Över tusen personer som står nedanför podiet och följer dina rörselser, snacka om energikick!

Så tillbaka till rubriken, en slogan vars innebörd jag tar till mig mer och mer. När jag nu på fredagen tog mig till gymmet för en omgång infann sig ett riktigt lyckorus och jag kan bara konstatera att jag tycker om att träna. Jag tycker om att känna mig stark, känna att jag orkar. Jag tycker om känslan i kroppen efter avslutat träningspass och endorfinerna som danar disco i kroppen. Visst har det under vissa perioder känts motigt, men jag skulle inte vilja vara utan det. Jag älskar att träna! 

 

Det finns så mycket fördelar med att hålla igång kroppen och utmana sig fysiskt. Inte bara för kroppens del utan för huvudet. Jag märker direkt på mitt eget humör när det gått en stund mellan träningspassen (begynnande träningsnarkoman?). Min positiva syn på både mig själv och min omvärld börjar dippa. Men så fort jag får röra lite på mig är jag redo att möta dagen. Träna för att du vill, inte för att du måste!