L8

Premiärer!
 
Efter att jag och E cyklade vasaloppssträckan har jag känt ett sug efter att ge mig på ett nytt försök att cykla i skogen. I förra veckan fick vi således chansen att testa. E har en kollega som är väldigt intresserad och vi fick nu tillfälle att följa med. På eftermiddagen begav vi oss mot valbo där kollegan hade några stigar vi skulle testa. Utrustad med stark lampa (dock fäst på styret), hjälm och spd-pedaler kände jag mig laddad. Det här skulle bli spännande!
 
Vi letade oss in bland en del snår och kom ut på en stig på en ås där det sluttade brant ner på ena sidan. Tur att det är mörkt så jag inte ser hur brant det är, tänkte jag. Det gick fint och jag kände mig lite cool. Nerför en brant backe, ut på cykelvägen och därefter upp på åsen igen. E fick inte tillräckligt med fart och fick kliva av och eftersom jag åkte bakom fick jag göra det samma. Knalla några branta metrar och sen påstigning. Det är inte lätt att kliva på cykeln i uppförsbacke med spd-pedaler. Ach! tänkte jag, men kom tillslut upp på cykeln. Därefter följde smala stigar med ett och annat träd som korsade stigen, en hel del lera, grus och något besvärlig terräng. Jag ramlade hit, jag ramlade dit, jag halkade ner i en bäck och ner iblåbärsris och buskage. Det var som du kanske misstänker en lerig, blöt och trött L8 som till slut kom ut på asfaltsvägen. Och då väntade såklart hemresan på ca 2mil. Snacka om att det var skönt med en varm dusch och en mjuk säng när vi väl var hemma. 
 
Dagen efter åkte jag till far och det blev en del krattande och grävande. På kvällen när jag satte mig till bords kändes det som att ryggen, men framförallt svanken fått sig en omgång. Efter en titt i spegeln kunde jag dock konstatera att det var blåmärken som orsakat det hela. Självklart var jag tvungen att undersöka vidare. Hmm... jag tror aldrig jag haft så många blåmärken på ben och rumpa! Det kan helt klart sammanfattas med att cykelturen nog var lite för svår för mig!
 
Sen har jag och längdskidorna tagit våran första tur för säsongen. Öppet spår, här kommer jag!
 
 
2015...
 
... året jag krattade löv.
 
 
Att kratta löv behöver man egentligen inte göra, jorden mår faktiskt ganska bra även om man låter bli. Men det ser onekligen prydligare ut när de krattas ihop och forslas bort. Både på tomten hemma hos mig och hemma hos pappa finns det lönnar, och dessa är fantastiskt duktiga på att göra ett tjockt lager löv. Så på min fria tid har jag krattat, musik i öronen och krattan i handen. Ett skäl till att vara ute. 
 
I helgen var det en tur till Älvdalen som gällde och simläger! Tre pass på två dagar fyllda med teknik, mängdträning och lite nya tips. Helt underbart!
Jag har alltid älskat att bada. Som liten var jag mer i vattnet än på land och det är nog därför som jag har fastnat för simning. 
Bodde gjorde vi på det otroligt mysiga vandrarhemmet Tre Björnar.
 
Fin frukost att starta dagen med.
 
Totalt blev det nästan 8km simmning under de tre passen. Ganska bra jobbat om jag får säja det själv! Det som är så bra med simning är att kroppen inte blir trött på samma sätt som vid tex. skidåkning. Även om jag känner att jag gjort något, så kommer inte samma skarpa träningsverk efteråt och det går lättare att prestera på topp fler gånger.  Det är också en sådan underbar frihetskänsla att ta sig fram i vatten, lite som att flyga. Vattnet bär dig framåt och du kan röra dig åt alla möjliga håll. Nästan ingenting är omöjligt under vattenytan (förutom att andas)!
 
                                 
 
 
 
 
 
 
Älska vardagsrutin!
 
En vecka hemma, så efterlängtad! Kratta löv, baka, hinna sy och träna som vanligt. Helt underbart! Jag måste erkänna att jag är väldigt hemkär. Borta bra men hemma bäst helt enkelt. 
 
 
Det känns som att livet faller på plats och det går att tackla en jobbig period igen med mycket fläng och hit och dit. Det är just dessa återhämtningar som gör att det orkas med.