L8

Det gick bra.
 
Det har nu gått ganska precis två veckor sedan pappas begravning. Det känns både som att det var alldeles nyss och väldigt länge sedan. Jag och mina närmaste åkte upp innan alla deltagare kom och tur var nog det. Det var både chock, stor saknad och en käftsmäll som mötte mig i kyrkan.  Det var så påtagligt att pappa verkligen är borta när kistan stod framför mig. 
 
När begravningen började kände jag mer samlad för att möta omgivningen. Även om prästen inte riktigt levde upp till mina förväntningar så blev det en fin begravning.
 
Efteråt var de flesta av deltagarna välkomna på smörgåstårta. På något vis gav det mig styrka när jag mötte alla dessa människor som kommit för att ta ett sista avsked. Känna den saknad och den värme som de alla kände för min pappa. Det var mindre jobbigt än jag trodde.
 
Veckorna sen dess har mest handlat om att ordna inför bouppteckning och deklaration samt att fixa saker som behöver ordnas på gården och jobba så klart. Det är så många saker som jag behöver lära mig och ta itu med. 
 
Sen har jag faktiskt hunnit med en träningshelg med J också. Swimrunloppet vi är anmälda till kommer närmare och det gäller att vara förberedd!
En inneboende
 
Det gjorde för ont i hjärtat att lämna henne kvar, så hon fick följa med till Gävle.
 
 
Resan gick oväntat bra, några mjao men mest låg hon still i buren och tittade sig spännt omkring. Väl framme spatserade hon omkring en del, men sen slocknade hon i soffan. 
 
Hon, eller Vera som hon faktiskt heter har nu varit hon oss i tre dagar. För att hon verkligen ska rota sig har hon fått vara inomhus hela tiden. Det har gått bra, hon har inte klagat någonting på att vara inne och att "gå på låda" har hon skött galant. På fredag tror jag det är dags för en tur utomhus. Jag jobbar natt och kommer vara hemma under dagen och sen kommer sambon hem på kvällen. På så vis kommer det alltid att vara någon hemma för att släppa in henne om hon beslutar sig för att göra ett äventyr.
 
 
Det har varit mycket klappande och gosande, hon är en riktig kelgris! Hoppas bara att hon kommer känna sig hemma hos oss i sitt nya hem. 
Begravning
 
Imorgon är det den surrealistiska dagen då pappas kropp kommer ligga i en kista och en massa människor kommer komma dit för att säga hejdå. Det känns som en dag där jag inte vet hur jag kommer att reagera. 
 
Alla förberedelser som gjorts innan har jag haft så svårt att koppla ihop med att de är för pappa. Jag har hållt allt på distans och haft muren uppen. Kista, blommor, psalmer... har gått utan vidare att bestämma men sen kom det där med blommor från mig. Vid sidan av kistan kommer det ligga ett blomarrangemang med ett vitt band på och en text som jag bestämt. Det blev en hjärtformad skapelse som symboliserade "ett hjärta av guld", men sen frågade floristen vad det skulle stå på bandet. Ja... Vad ska det stå? Alla klyschor som jag kom ihåg, "Ett sista farväl" och så vidare kändes så otroligt fjuttigt. Det finns inga ord i världen som skulle kunna beskriva det jag känner. Det kändes bara löjligt allt ihopa. 
 
 
 
Det som jag tycker ska bli allra svårast i morgon är att det kommer så många personer. Hundra stycken är anmälda. Får det ens plats i kyrkan?  Jag, pappas kista och en hel drös med människor runt omkring. Jag känner mig väldigt sårbar. Som tur är kommer de personer jag känner mig trygg med att finnas där och hålla mig i handen. För att inte behöva dela mitt möte med pappas kista tillsammans så en så stor folksamling kommer jag och mamma att åka upp innan alla kommer och därefter åka hem och sedan komma tillbaka precis innan det börjar. Jag känner inte alls för att vara på plats när alla anländer, bättre att komma lagom innan det börjar. 
 
 
 
När jag fick se pappa på sjukhuset efter att han slutade andas, var det så påtagligt att det bara var hans skal kvar. Ett tomt skal som pappa hade huserat i och han var inte längre kvar där. Och det är fortfarande så på begravningen i morgon. Det är inte pappa som ligger där, det är bara skalet som höll honom kvar på jorden bland oss. Jag har svårt att tro att han är helt borta, men han kommer inte att vara i kistan som står längt fram i kyrkan. Han kommer vara på ett bättre ställe, i mitt hjärta. Där kommer jag att ta väl hand om honom och komma ihåg allt fint han har givit mig.