L8

För ungefär två veckor sedan fick jag åka iväg på kurs med jobbet. Kursen skulle handla om personlig utveckling och vara under två dagar. Innan detta hade jag fått åka iväg till Stockholm för en djupintervju och dessutom fått skicka iväg ett frågeformulär till några av mina kollegor där de fick svara på frågor om mig i mitt arbete.

En onsdag morgon satte jag mig i bilen och styrde kosan mot kursgården. Väl där var vi 15 stycken spända och nyfikna deltagare. Jag var den enda från Gävle då de andra kom från koncernens andra bruk och kontor. En väldigt spridd skara skulle jag nog kunna sammanfatta det till. Dagarna bjöd på flertalet olika övningar, där vi fick jobba med oss själva och hjälpa varandra att komma vidare. Ganska svåra övningar som verkligen satte självkännedomen på prov. Många av övningarna handlade om att aktivt lyssna och reflektera vilket också var svårt men otroligt nyttigt.

Jag tror att jag nämnde i mitt tidigare inlägg att jag i djupintervjun fick lågt utfall på empati. Då jag reflekterade över resultatet inför kursen hade jag ganska svårt att känna igen mig i det. Efter att ha grunnat en del kom jag fram till att vissa drag hos mig passade in i beskrivningen, men jag hade fortfarande svårt att motivera det som ett av mina utmärkande drag.

Efter kursen kan jag dra ganska många slutsatser rörande mig själv. Jag är en positiv person och enligt utfallet från mina kollegor är det också den bilden som de upplever att jag förmedlar. Det kändes väldigt skönt att få det bekräftat, främst för att det i en bruksmiljö pratas en hel del ”skit”.

Angående empati så kommer vi till den stora ögonöppnaren. Sen jag började mitt nuvarande jobb har jag genomgått en ganska stor omställning. Jag har tidigare haft väldigt svårt att ta kontakt med nya personer, att till exempel ringa någon jag inte känner har varit väldigt stressande. Att jag ens fick ett exjobb var egentligen ett under. Jag var en riktig räddhare. Att göra något jag inte hade gjort förut över huvudtaget upplevde jag som jobbigt. När jag och E flyttade till Gävle kände vi ingen och då var jag tvungen att ta kontakt för att kunna ta mig någonstans. Jag vet att jag gruvade mig länge innan jag skulle ringa till något företag angående ett jobb och var tvungen att förbereda mig mentalt flera dagar i förväg. Jag läste igenom annonserna och försökte koppla dem till mig själv och komma på vilka frågor jag skulle ställa. Inget fel med det, men det tog tid för mig. När jag väl fick ett jobb var det en omtumlande period som väntade på mig. Varje dag fick jag kliva utanför min ”box”. Jag fick göra de sakerna som jag tidigare varit så nervös för att göra. För att jag skulle klara av det skapade jag min ”jobbpersona”, Liselott. Det var som jag gick in i en teaterroll när jag kom till jobbet. Som Liselott skulle jag vara den framåtgående och kontaktsökande personen, inte den som rör sig i bakgrunden.

Allt som tiden gått har denna jobbpersona tagit mer och mer överhand. Den har blivit mer som mitt vanliga tillstånd. När jag så fick göra de olika förberedande övningarna innan kursen, men även på kursen var mitt huvud kvar i mitt gamla jag, som L8. Genom de olika övningarna började det dock gå upp för mig. Jag är inte så som jag tror att jag är. Jag har utvecklats! Jag räds inte inför att göra det som jag tidigare tyckte var så ofantligt jobbigt, nu går de mer av bara farten.

Det återstår ett moment på kursen, att förankra en utvecklingsplan tillsammans med min chef och en av ledarna från kursen. Ganska svårt med tanke på var jag kokade ner min upplevelse av kursen till. Utfallen från tester och det jag trott om mig själv stämmer inte riktigt med verkligheten. Vad ska jag då sätta för mål? Jag vet ju inte riktigt var jag befinner mig just nu. Svårt. Det blir helt enkelt att gå igenom övningarna på egenhand och ta mig en funderare, vart ska jag styra kosan. Vad vill jag utveckla hos mig själv?