L8

Det kändes lite som ett bottennapp nu i helgen. Senaste tiden har jag känt mig lite nedstämd och haft lite oro inför framtiden. Det är inget som är bestämt och allt svävar i luften, men livet har ändå känts gansk okej med alla fina människor runt om kring mig. 

Men i helgen var det inte bara huvudet som skulle få det tungt utan även kroppen. På fredagn var det våravslutning med jobbet och för en gångs skull kunde jag vara med. Med buss tog vi oss till kanten av Mälaren och fick under några timmar testa på både det ena och det tredje som klättring, kanot, tennis, fotboll, kubb, rebusvandringar. Men jag hade anmält mig till höghöjdsbanan. Det är en bana som går mellan träden och du ska genom stegar, rep och andra klutigheter ta dig från ena änden på banan till den andra. Det var en riktig utmaning, men samtidigt väldigt skoj. Jag fick många positiva kommentarer om att jag var duktig, det var till och med en mamma som var ute och gick med sin barnvagn som var tvungen att stanna och säga några ord till mig. Vet inte om det kan bero på att jag är ganska mycket starkare än vad jag ser ut att vara?

När jag i alla fall tagit mig hela banan var det dags för belöning. Linbana ner till fast mark. Men till detta hade Mr Olyckan bestämt att avlägga en visit. I min färd ner fastnar jag med foten i ett snöre som hinner vira sig runt foten och rycka till innan jag till slut kommer ner till backen.