L8

Sista jobbdagen är gjord och jag kan nu pyssla på hemma i eget mak. Det skönaste har hittills varit att inte behöva ta på mig strumpor och äta frukost när kroppen är redo. Sista månaden har frukost inte varit något roligt. Jag har haft svårt att hitta något som kroppen tycker är ok. Fil har endast lett till illamående och magknip. Men jag märker nu att det framförallt har varit kroppen som inte vaknat och då reagerat. Att nu "morna sig" innan uppstigning har gjort underverk och frukost kan återigen ses som min favoritstund på dagen. Och att inte ta på mig strumpor, så skönt! Jag under ganska lång tid haft svullna fötter och händer. Svullna händerna har inte heller varit roligt, men fötterna har varit och är det jag har upplevt minst roligt med graviditeten. 

 

Kroppen i övrigt verkar tackla graviditeten bra, men jag märker på mitt humör att jag mellan raderna är ganska klar med att vara gravid. Så det kommer att vara intressanta kommande tre veckor för mig själv (om fisken inte vill komma förän i v42..). Jag försöker att njuta av den sista tiden, men det är ganska kämpigt. Humöret är svajigt och jag kan gå från glad till ledsen till arg inom en kort tid, svängningar som jag inte är van med. Jag känner mig klumpig och oattraktiv. Inga kläder passar och jag känner mig som en stel äldre herre med en ordentlig ölmage där magen dessutom säger ifrån när jag böjer mig för mycket eller gör rörelser där den kläms ihop något. Jag känner att jag kroppsligt och mentalt befinner mig utanför min normala komfortzon. 

 

Innan vi bestämde oss för att utöka vår familj hade jag gått ner en hel del i vikt och kände mig väldigt nöjd med mig kropp. Jag kände mig smidig, stark och min kropp kunde verkligen prestera det som jag haft som mål under lång tid. Jag kunde spring längre sträckor utan att få ont i knäna och konditionsmässigt kände jag mig otroligt uthållig, som att inget kunde stoppa mig. Inget kändes jobbigt utan kroppen var just då ett fantastiskt verktyg som gjorde min vardag helt underbar. Att nu vara i slutskedet av graviditeten är känslan en helt annan, vilket jag har lite svårt att förlika mig med. 

 

Min kropp har ändå varit fantastisk under hela graviditeten, det verkligen en mirakelmaskin. Jag har kunna träna ända in till slutet och ändå känt mig rörlig och inte så hindrad av de förändringar som skett.  Det kan nog vara därför som jag känner en frustration nu på slutet, eftersom jag kunnat vara som vanligt fram till nyligen. Jag är så tacksam över att få denna upplevelsen, men just nu behöver jag nog lite distans för att verkligen kunna uppskatta att få ha upplevt (och upplever) en graviditet.