L8

Tillvaron är upp och ner, men helt underbar. 41 veckor av graviditet är äntligen till ända. Det var en fantastisk upplevelse men jag är glad att det nu ör över. Jag kan böja mig ner, välja mellan mer än ett par skor, vigselringen sitter åter på fingret. Små självklara saker men som jag uppskattar.

 

Så hur var det då, förlossningen? Jag var beräknad torsdagen den 4 juli. Dagen kom och passerade. Vilket på sätt och vis var ganska bra, för det var en del förberedelser som vi inte var klara med hemma. Helgen rullade på, men på söndag eftermiddag tyckte jag att förvärkarna som jag tidigare haft kändes lite annorlunda. Under kvällen blev de intensivare och övergick till värkar. Då de bara kom var 10e minut var vi kvar hemma, men det blev inte så mycket sömn för min del. Under måndag dag lugnade det ner sig och värkarna började komma mer oregelbundet, mellan var 40e och var 10e minut. Dagen fortlöpte och så även natten. En vetekudde i ryggslutet varvades med varma duschar och kontrollerad andning. På tisdagen var jag således ganska trött, två nätter utan någon längre sömn och med värkarbete. På kvällen ringde vi därför till förlossningen och bad att få komma in för en undersökning samt få en sovdos med hem. 

 

Vid sex-tiden var vi på plats på förlossningen och de kunde konstatera att jag var 2cm öppen. Barnmorskan gjorde en hinnsvepning och vi fick med lite tabletter med hem. Väl ute från förlossningen blev värkarna väldigt kraftiga och vi fick lov att stanna bilen flertalet gånger på hemvägen. Att åka bil och ta värkar är nog det jobbigaste och hemskaste jag varit med om. Väl hemma fortsatte värkarna och de tabletterna vi fick hjälpte inte ett smack. Vid 22-tiden ringde vi till förlossningen och vi var välkomna in. 

 

Efter en hemsk bilfärd in till stan igen fick vi ett eget rum på förlossningen. Efter undersökning kunde barnmorskan konstatera att jag var 4cm öppen. Jag fick tillgång till lustgas och efter någon timme kom även en narkosläkare som satte en epidural. Bedövningen tog och jag fick 2 timmar att andas innan de satte in värkstimulerade. Vi traskade runt i korridoren, satt på pilatesboll och vickade på rumpan vid ståbordet. Det var en lång natt och förmiddag, där allt i efterhand är väldigt dimmig i minnet. Jag kommer mest ihåg smärta och makens lugnande andning och hans klappande hand på rygg och ben. Morgonen kom och fram emot 11-tiden började jag få krystvärkar. Oväntat skönt att få trycka på efter att endast andats igenom smärtan. Efter att ha lyssnat på en hel del poddar innan min egen förlossning tänkte jag att inom en timme borde det vara över och jag kommer ha ett barn liggandes ovanpå magen. Icke. Efter en och en halv timme kunde barnmorskan se en hårlock. Äntligen framsteg! Den kommande halvtimmen kändes som en evighet. Skulle det aldrig ta slut? Mellan varje krystvärk höll jag nästan på att somna för att jag var så trött. Men så klart, tillslut kom hon, vår lilla tös efter 2 timmars krystarbete. Med ena handen höjd som en superhjälte kom hon äntligen ut och lades på min mage.

 

Så overklig känsla. Det ligger ett barn på min mage. Barnmorskan klämmer på magen och för att lindra smärtan får jag ytterligare lite lustgas. Jag känner mig lite halv full och de stora blå ögonen på mitt lilla barn tittar på mig och det känns som jag ska drunkna i dem. Ett lyckorus av både endorfiner och lustgas väller över mig. Så konstigt det kändes att ligga lite halv-lullig, nyförlöst och med ett litet barn på magen. Ytterst udda, men ganska trevligt. 

 

Efter någon timmes vila och en dusch skjutsades vi till BB där vi togs väl omhand. Då det blev lite komplikationer för min del blev vi kvar två nätter innan vi fick åka hem.