L8

En tung vecka, både jobbmässigt och för känslorna inombords.

Jobbet har varit krävande denna vecka, med långa och stressiga dagar. Men jag hann ändå till Falun för en snabbvisit med övernattning mellan måndag och tisdag.  Sen igen i lördags.

I tisdags förra veckan var det ett år sedan jag befann mig på sjukhuset och sade hejdå till pappa. Ett år sedan som jag höll hans hand hårt och hoppades in i det sista att han skulle bli bättre. Känslan av att hålla hans hand i min ligger fortfarande nära. På fredagen var det pappas födelsedag. Två dagar med så olika känslor men så nära varandra i tiden.

Måndagen var en tuff dag. Av någon anledning öppnade jag pärmen som pappa gjort märkt ”Sjukan”. Han skrev ut alla remisser och allt som fanns på nätet i hans journal och satte in i pärmen. Förutom att tårarna kom som ett brev på posten slog det mig hur otroligt rädd min pappa måste ha varit. En sjukdom som han fått kämpa för att få behandling för och sen inte kunna bli kvitt den. Hjälplöshet och ovisshet. Mot oss utanför visade pappa nästan in i det sista en stark och positiv fasad. Från och till känner jag mig redo att ta mig ann att han är borta. Men det är svårt. Oftast hoppar ingenjören in och ska vara saklig och planerande. Saker ska bara göras och tas omhand om.

Till pappas födelsedag på fredagen, kände jag ändå att det skulle uppmärksammas med glädje. Pappa var ändå en optimismens man. Kvällen före förberedde jag och sambon därför en smörgåstårta. För det är så vi firar födelsedagar hemma hos pappa. Det blev dessutom första gången för sambon att faktiskt göra en smörgåstårta. Äta har han gjort förr, men tydligen inte varit med på själva monteringen.

En biltur till Aspeboda för att tända ett ljus på graven och sen en öl och smörgåstårta. Grattis på födelsedagen pappa!