L8

Begravning
 
Imorgon är det den surrealistiska dagen då pappas kropp kommer ligga i en kista och en massa människor kommer komma dit för att säga hejdå. Det känns som en dag där jag inte vet hur jag kommer att reagera. 
 
Alla förberedelser som gjorts innan har jag haft så svårt att koppla ihop med att de är för pappa. Jag har hållt allt på distans och haft muren uppen. Kista, blommor, psalmer... har gått utan vidare att bestämma men sen kom det där med blommor från mig. Vid sidan av kistan kommer det ligga ett blomarrangemang med ett vitt band på och en text som jag bestämt. Det blev en hjärtformad skapelse som symboliserade "ett hjärta av guld", men sen frågade floristen vad det skulle stå på bandet. Ja... Vad ska det stå? Alla klyschor som jag kom ihåg, "Ett sista farväl" och så vidare kändes så otroligt fjuttigt. Det finns inga ord i världen som skulle kunna beskriva det jag känner. Det kändes bara löjligt allt ihopa. 
 
 
 
Det som jag tycker ska bli allra svårast i morgon är att det kommer så många personer. Hundra stycken är anmälda. Får det ens plats i kyrkan?  Jag, pappas kista och en hel drös med människor runt omkring. Jag känner mig väldigt sårbar. Som tur är kommer de personer jag känner mig trygg med att finnas där och hålla mig i handen. För att inte behöva dela mitt möte med pappas kista tillsammans så en så stor folksamling kommer jag och mamma att åka upp innan alla kommer och därefter åka hem och sedan komma tillbaka precis innan det börjar. Jag känner inte alls för att vara på plats när alla anländer, bättre att komma lagom innan det börjar. 
 
 
 
När jag fick se pappa på sjukhuset efter att han slutade andas, var det så påtagligt att det bara var hans skal kvar. Ett tomt skal som pappa hade huserat i och han var inte längre kvar där. Och det är fortfarande så på begravningen i morgon. Det är inte pappa som ligger där, det är bara skalet som höll honom kvar på jorden bland oss. Jag har svårt att tro att han är helt borta, men han kommer inte att vara i kistan som står längt fram i kyrkan. Han kommer vara på ett bättre ställe, i mitt hjärta. Där kommer jag att ta väl hand om honom och komma ihåg allt fint han har givit mig. 
 
 
 
 
Ann-Mari

Låter som du och din mamma har en vettig plan.

Jag tycker alltid att det känns tungt innan begravningar.
Men skönt efteråt på något sätt. Jag känner mig lite, lite lättare i hjärtat. Efter att jag har fått gråta bort det mesta i kyrkan så har de närmast anhöriga förenats en stund och bara kommit ihåg härliga stunder tillsammans. Det är också en fin tanke att det sista som den som gått bort får göra, är att förena människor.

Miljoner av stora kramar till dig Lotta!

Kristoffer

Jag skickar över några kramar till er.
Tänker på dig.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress