L8

 

Det blev en tidig kväll för att få så många timmars sömn som möjligt innan kl 2.00 då klockan skulle ringa. Efter några ryckiga timmars sömn och en nervös frukost stod jag på startlinjen kl 03.16. Hjälmen på och skorna iklickade, nu var det dags!

 

Med MC-eskort ut ur staden började min längsta cykelresa på 300 km runt sjön Vättern. En riktigt vacker tur med otroligt vackra vyer och vägar, men med en redig motvind. De första 100 km till Jönköping gick väldigt bra, medvind och inga större backar. Jag hände på någon klunga ibland och körde själv ibland. En herre som jag låg bakom en ganska lång stund trodde jag först var påväg hem från krogen. Han kom cyklandes på en gul ordentlig cykel med en stor grå back ifram. Iklädd solglasögon och jeansskjorta. I backen frampå hade han ett paket juice och en drös kexchoklad. Efter en stund förstod jag att han var endel av tävlingen. Han cyklade tillsammans med tre racecyklister när jag hängde på klungan och efter några mil i följe gick han upp i ledningen och drog klungan. Vilken benstyrka och vilken fart han höll! Jag orkade inte hänga på länge innan jag var tvungen att tänka långsiktigt och klingade av. Synd att jag inte fick tag på deltagarnummret, det hade varit riktigt spännande att se om han fullföljde loppet.

 

I Jönköpning laddades det på med köttbullar och mos i toakön innan det bar vidare. Därefter var det dags att börja cykla på riktigt. Sträckan från Jönköping till Karlsborg är lite av en dimma för mig. Väg avverkas och jag tar backe efter backe och motvinden gör sitt bästa för att testa mig. I Karlsborg vågar jag äntligen tro att det hela kan gå vägen, jag har varit livrädd för att inte hinna förbi de hålltider som är satta och jag har därför tagit väldigt korta pauser på varje stopp. Kroppen är fortfarande med, även om knäna är helt upp och ner. Så fort det kommer en uppförsbacke är jag tvungen att växla ned så att knäna får så liten belastning som möjligt. Men benen är med och har krafter kvar. I Hammarsundet vänder vinden något och det är "bara" sträckan av ett Vasalopp kvar, mindre än en tredjedel. Dessa sista mil minns jag som en kamp i mitt eget huvud all nervositet som legat och gnagt börjar släppa och jag blir mer och mer benägen att börja gråta. "Ta dig till Medevi" säger den inre rösten. Pannbenet får bekänna färg och när skyltar och "Centrum" börjar dyka upp får jag förnyade krafter. Benen trampar som ett jehu och tårarna ligger inte långt borta. 

 

Jag passerar mållinjen på 16h 3 min. Det är en helt gudomlig känsla. Trots att fingrarna är helt bortdomnade, trots att käna mår pyton och trots att rumpan aldrig mer vill sitta på en cykel så käns det så värt det.