L8

Varför gör jag så...
När jag gjorde illa mig i förra veckan fick det mig att reflektera något över hur jag hanterade situationen. Det är som att det blir för mycket och min slutreaktion är att jag är glad. Jag biter ihop, säger att det är okej och ger ett leende till betraktarna runt om kring mig. Varför gör jag så? Innanför skalet gråter och skriker jag och vill att det inte ska göra ont mer, vill att det ska bli bra igen. Är det för att jag måste visa mig tuff? En som klarar allt med en klackspark? Varför ska det vara så svårt att gråta när det gör ont framför folk? Är det att en för privat sak, att gråta? 
 
Jag har stött på det här fenomenet hos mig själv förut då jag gjort mig ordentligt illa. När jag krockade med bilen till exempel så fick jag en ordentlig stukning av foten och det gjorde förskräckligt ont. I ambulansen mot sjukhuset fick jag en filt över mig för att jag inte skulle frysa och jag vet att det gjorde så ont när de lade filten över foten. Men inte sa jag till så att de lyfte på filten, nej jag bet ihop och hoppades att det skulle göra mindre ont om en stund. 
 
Måste man (jag) vara så stark hela tiden. Det är som en ingående reflex att låtsas som att allt är bra. Jag börjar nästan fundera på om det har med mina vanligaste drömmar att göra. När jag sover om natten drömer jag under majoriteten av gångerna att jag är en superhjälte. Jag kanske försöker intala mig om att jag är odödlig precis som i mina drömmar? Jag försöker att inte vara så positiv utan försöka säga som det är, det får göra ont. Men ibland vill det där glada humöret bara ta över. 
                            
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress