L8

L8 - Wasa 4-0
 
Det gick! Jag tog mig från Sälen till Mora! Men nu kommer det nog dröja en stund innan jag ger mig på det igen. 
 
Vädret var underbar och spåren förhållandevis fina och höll i princip hela vägen från start till mål. Det som var mer sviktande, var min motivation. Både jag och sambon började känna av det nervösa pirret i magen då vi satte oss i bussen för färden upp till Sälen. Vi försökte båda peppa varandra inför det som komma skulle. Det blev en bra kväll med gott sällskap och god sömn för min del.
 
 
 
Kl 07.20 passerade vi båda startlinjen och så var resan igång. Skidorna kände bra, kanske lite mycket fäste. Men hellre det än bakhalt! Första backen gick bra och alla stavarna höll. Jag kände mig pigg i kroppen och skidade i lugn takt fram. Dock kände jag att det kanske gick lite fort, så jag försökte lugna mig men ändå "åka skidor". Det jag lade märke till i år var skillnaden mellan att hasa och att faktiskt åka skidor. För det mesta tror jag att behöll åktekniken, men vid enstaka tillfällen kom haset fram. Upp med blicken och lyft på fötterna! Efter några kilometer började dock handeden att krångla. Det gjorde väldigt ont när jag stakade, så jag försökte att diagonala så mycket jag bara kunde. Då kändes det bättre. 
 
I Evertsberg fick jag veta att E låg ca 15 min framför. Okej. Jag tog ett bestämt beslut att fokusera på mig själv och min prestation. Slå E får jag göra någon annan gång. Men denna fantastiskt dåliga uppladdning, kände jag att det var målet som var målet. Jag skidade på och siktade in mig på en station i taget. Hjärnspöken började dyka upp strax innan Oxberg och det var mycket pannben som fick mig att ta mig vidare. 
 
Även om resan i år kändes kortare, var den mentalt jobbig eftersom jag inte kunnat förbereda mig i huvudet ordentligt. Det var svårt att få fram kämparglöden, det kändes mer som att jag gick in i någon självhypnos och bara rörde mig framåt. 
 
I Eldris tittade jag på klockan och kunde då konstatera att om jag kunde ta mig de 9km till mål på under 1,5h så skulle jag klå min gamla tid. Skit i handled och värkande muskler, nu får det bära eller brista! Jag saxade mellan spåren för att hitta de mindre isiga så jag kunde diagonala och öste på det jag kunde. Glid! Lyft på foten innan du sätter ner den! Tryck ifrån! Och så höde jag ljuden. Applåderna. Speakern. Musiken. Nu är det nära. Staka! 
 
...och i Mål! Klockan stannade på 9h och 22 min. Mer än en halvtimme snabbare än senaste gången.
 
Jag kände mig nöjd. Men tyvärr inte mer än så. Lyckan och de frigörande tårarna lyste med sin frånvaro. Vad hände? Däravkänslan av att det nog kommer dröja en stund innan det blir dags igen. Jag måste finna motivationen och jag måste få tillfälle att kunna bygga upp en förväntan. Vad är det annars för mening?
 
Jag är nöjd att min prestation ändå blev så bra som det faktiskt blev, trots min inre dialog under vägen.  Jag har äntligen lärt mig att åka skidor, så jag faktiskt har en chans att mäta mig med sambon i spåret. Det är egentligen en större vinst än att ta mig i fäders spår mot framtids segrar. Eller är det kanske på grund av Vasaloppet som jag lyckats med detta konststycke, att nu kunna åka ganska bra på mina brädlappar?
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress