L8

 

Öppet Spår Söndag. Tredje gången för deltagande i öppet spår och den tredje delen i min klasiker. Förra året var jag ganska nöjd och kände inte direkt något större engagemang över att anmäla mig till ytterliggare ett öppet spår. Men så bestämde jag mig för att utmana mig själv genom En svensk klassiker. Så på det igen bara. 

 

Innan start var jag väldigt nervös. Det hade inte blivit särskillt många mil i benen och inte ett enda besök till gymmet. Det kändes som att det skulle kunna bli en riktigt tuff upplevelse och med de rapporter om föret och väder lät det verkligen som att så skulle bli fallet. När jag avslutade loppet förra året hade jag en avlägsen dröm om nästa gång kunna klara loppet under 10 timmar. Men det kändes ganska långt bort nu och jag skulle känna mig väldigt nöjd om jag bara lyckades ta mig i mål. 

 

Kl 2.45 börjar de andra i rummet att röra på sig och det är inte många timmar jag lyckats sova. Men nu är det fokus som gäller. Packar ihop mina saker och försöker att få lite frukost i magen i matsalen. Det går sådär. Iväg till bussen som ska ta mig från Mora till Sälen. Sån tur att jag är en expert att sova i buss/bil/ tåg. Bussen hinner knappt lämna parkeringen innan jag sover tungt. Framme i Sälen märker jag att klockan inte är så mycket och att jag troligtvis kommer att få en hyfsat tidig start. Magen kurrar och jag inser att jag nog skulle tagit med mig en macka från frukosten. Men med hjälp av en bulle och lite varm dricka känns det lite bättre. Klockan närmar sig och jag gör mig redo för start. Det är verkligen en speciell stämning kring Vasaloppet och jag kan inte hjälpa att känna hur det sprider sig lite "folkfest"- känsla i kroppen. 

 

Starten går och jag lyckas hitta ett hål bland alla deltagare och får på mig skidorna hyfsat snabbt. kl7.25 passerar jag startlinjen och är iväg. Precis bakom mig har jag min kompis F som också håller på med sin klassiker resa. Vi stakar på. Det känns ändå ganska bra och jag tar mig fram i fältet. I slutet av första långa stigningen händer det som inte ska hända. Skidåkaren bakom mig kliver på min ena stav och trugan lossnar. Jag har en fungerande stav och ca en mil till näsmaste kontroll, Smågan. Hur ska jag ta mig dit med bara en stav?

 

Som tur är följs första stigningen av en lång nerförsbacke, så jag kan glida på en bra bit. På platten stakar jag med en stav och försöker att diagonala om vart annat. Med 3km kvar till Smågan ser jag en sjukvårdare vid sidan om spåret. Jag drar en chansning och frågar om han har en extra stav. Det har han, fast inte rätt längd. Det struntar jag i och får en stav att ersätta min trasiga med. Nu vankas 8 mil med en 140 stav och en 145. Jag är taggad!

 

Resten av loppet flyter på fint och jag känner mig stark i kroppen. Jag har utmärkt glid och hyfsat fäste, men det blir mest stakning. Vid varje kontroll får jag uppdateringar om att jag håller bra fart, men att F halkar efter. Fokus. Målet är hela tiden att ta mig till nästa kontroll. Avstånd passerar och strax har jag bara 3 mil kvar. Då får jag väldigt ont i ena armbågen och jag får svårt att staka. Jag försöker att diagonala en del, men det är svårt eftersom fästet inte lägre tar så bra. Sista biten från Eldris och mot Mora, 9km är en hård kamp och armbågen gör förbaskat ont men jag tar mig sakta framåt.

 

När jag kommer in på målrakan i Mora rinner tårarna över mina kinder och jag stakar mig framåt för glatta livet. Jag är i mål. Jag lutar mig mot stavarna och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag gråter. Tittar på klockan och ser min tid. 9 timmar och 54 minuter. Jag klarade det.