L8

Det var så dags för den andra delen i min Klassikerresa och kanske den delen som jag sett fram emot minst, Lidingöloppet. Jag är verkligen inget fan av löpning. Har aldrig riktigt sett tjusningen i att ta en löprunda, så som jag vet att många andra gör. Jag tycker helt enkelt att det är tråkigt med löpning.

 

Men nu hade jag ändå bestämt mig för en Klassiker och då är det bara att bita ihop och köra. Och det gjorde jag.

 

Kroppen kändes helt okej första milen, men sen blev det verkligen dags för pannbenet att bekänna färg. Dels är det efter första milen som terrängen blir lite mer utmanande, vilket jag inte har något emot. Att bara mala på är lite av min grej, eller snarare lunka fram som en björn. Men det som däremot tog lite av kämparglöden ifrån mig var att det bara fanns kall dricka vid vätskekontrollerna, det vill säga jag fick ont i magen under större delen av återstående distans. Helt klart en lärdom att ta med till nästa gång, om det nu blir en nästa gång? 

 

Det gick slutligen något saktare än vad jag hade tänkt, men jag är mest rysligt glad för att kunnat passera mållinjen. Tider och annat får vi ta senare, nu när jag vet hur banan ser ut och hur kroppen fungerar under sån löngdistanslöpning kan det bara bli bättre.