L8

På min telefon har jag under sommaren laddat ner några sommarpratar program som jag lyssnar på då och då. Det som har blivit mitt favoritavsnitt är det av Heidi Andersson, armbryterskan från byn Ensamheten. Hon verkligen trollbinder mig och jag har svårt att sluta lyssna när jag väl börjat. Något som hon tar upp är bla.  pärgrävarmentalitet. Alltså att ha tålamod och mentalitet nog att handgräva ett potatisland i storleksordningen av en fotbollsplan.

- Det är bara att böja ner huvudet och jobba på.

När det i söndags var dags för den långa färden mellan Sälen och Mora var just begreppet pärgrävarmentalitet något som dök upp i skallen. Vi tog det lugnt till starten för att inte behöva slåss med folk och blev väl någon av de sista 1000 av 10 000 som startade. Men på grund av temperatur och att så många passerat var skidspåren som bort blåsta. Från och till fanns det något som liknade spår men egentligen skulle jag nog vilja säga att det var platt och uppåkt i princip 8 av 9 mil. Det hela förbättrades självklart av att fästet på skidorna hade bestämt sig för att ta semester, men glidet bestämde sig för att göra en extra stark insats. 

Det känndes alltså som en väldigt lång färd mot Mora och innan passagen i Evertsberg var jag flera gånger nära gråten. Det var inte roligt.

Men ändå kände jag mig fast besluten att ta mig till mål. Det ska gå. Jag böjde ner huvudet och började staka. Tag på tag kom jag framåt och glidet var nog det som höll humöret hyfsat uppe. Så fort jag kom till en uppförsbacke åkte jag nog mer bak än fram och jag var nära att stå på näsan ett flertal gånger. Att inte ha fäste gör att man känner sig som "Bambi på hal is" så fort det inte går att staka längre. 

Men tillslut var det där. Portalen som visar att jag ännu en gång stakat mig genom fäders spår och döm min förvåning när jag såg att jag dessutom hade lyckats ta mig igenom loppet mer än en halvtimme snabbare än förra gången. Det känndes stort. Jag kan skida 9mil trots usla förhållanden. Jag KAN!!!